Ett vitt Australien har en svart historia

Annons

Hur går man vidare när minnen och upplevelser är så brutala att de förändrat hela ens syn på livet? Nedan kan du läsa om hur jag deltog i Sorry Day tillsammans med en aboriginsk grupp. Deras hopp; att det svarta och vita Australien kan komma varandra närmre. Hur? Genom att ta steget och hålla en öppen rök-ceremoni under Sorry Day ute i det fria. Ett event där allmänheten inte enbart var åskådare utan fick chansen att utöva den aboriginska kulturen.

Vill även DU gästblogga och dela med dig av dina erfarenheter? Skicka i så fall ett mail till Therese Larsson så ser vi till att få dig publicerad. :-)

Efter att ha bott i Australien i nära nio år har jag knappt hört något om National Sorry Day. Vad är det, undrade jag när jag av ren slump snubblade över annonsen om ”The Healing Feeling Gathering”, ett aboriginska event i Parramatta Park, öppet för alla australiensare. Nu när jag själv är australisk medborgare gör jag vad jag kan för att förstå mitt nya land, men jag vill ha mer än bara fakta. För fakta hittade jag förstås utan problem. Men det där med att uppleva något själv är en helt annan sak.

När makten missbrukas

Det är knappast en slump att den politiska agendan kunde köra över ett helt folkslag när de inte ens fick rättigheterna att rösta i sitt moderland förrän år 1963. Regeringen gav sin offentliga ursäkt år 2008 men ”Sorry Day” startade som ett årligt event redan år 1998. Men vad säger man till en ursprungsbefolkning som aldrig erbjöds att avtal? Till ett folkslag vars land och leverne stals ifrån dem, åtföljd av den ena förnedrande handlingen efter den andra för att sedan ha en hel generation barn stulna, ja vad säger man?

Med min bleka hy som lyser klassiskt västerländsk var jag rädd för att känna mig ”vit” på ett negativt sätt. Kan nog erkänna att jag är en person som både älskar min svenska bakgrund men som samtidigt känner skam över vad människan och speciellt vi ”vita personer” gjort genom tiderna mot andra folkslag, inte bara en utan upprepade gånger. Men om en grupp som behandlats så illa som aboriginerna själva är beredda att gå vidare, vem är då jag att känna så över något jag inte ens personligen gjort? Dags att tjuren vid hornen och faktiskt möta mina medmänniskor, utan skam, öppen för allt vad det kan innebära.

Jag parkerar bilen nära Old Government house för att gå den sista biten mot eventet. I bakgrunden spelas låten Treaty. En sång som skrevs av Yothu Yindi tillsammans med Paul Kelly och Midnight Oil för att protestera mot den australiska regeringens misslyckande med att ära Premiärministerns löfte till den aboriginska communityn.

Samlade i en corroboree cirkel

Inte många utanför den aboriginska kulturen brukar stanna upp och reflektera över vad Sorry Day betyder. Kanske inte så konstigt eftersom tillställningar oftast hålls privata och bakom stängda dörrar. Men just idag är  annorlunda för oss i den mångkulturella grupp som samlats i det värmande solskenet i Parramatta Park. Vi sitter tillsammans i en corroboree cirkel med marken täckt av sand. På ena sidan under ett tält sitter Elders från den lokala communityn och under ett annat tält finns representanter från regeringen. Vinden är svag men röken verkar på något magiskt sätt röra sig åt de som söker den, precis som den på något magiskt vis verkar nå endast den aboriginska flaggan som under ceremonin höjs till halv stång.

I väntan på att hissas till halv stång fladdrar den aboriginska flaggan lätt i brisen.

Vi minns den stulna generationen

Det är med blandade känslor rök-ceremonin inleds. Sorgen över vad som stulits från en hel generation är överväldigande, men viljan att vilja gå vidare desto starkare. Vi får lyssna till en äldre aboriginsk kvinnas personliga resa genom livet. En berättelse som upprör och berör. Minnen från ett uppskrämt flickebarns perspektiv; en gråtande mor, en mor som inget kunde göra när alla barnen togs ifrån henne. Kvinnans minnen om att växa upp långt ifrån den mor hon ständigt saknade, en mor vars trygga famn fick gapa tom just för att hon var aborigin. Att leva med en ständig hunger, tvingas sova i ett gammalt utstädat hönshus och slita med att ta hand om den kyrkligt ägda gårdens alla djur, det blir flickans nya lott i livet.

Tänk dig; Inga föräldrar, ingen lek och knappt någon skolning alls. Ingen vetskap om aboriginer eller den kultur hon tagits ifrån. Istället får hon och andra ”omhändertagna” barn höra att de är indier. Att missionärerna gjorde dem en tjänst som tagit in dem och gett dem tak över huvudet och ett gott dagsarbete. Men hjärtat skrek efter något, vad visste flickan inte, men när chansen som tonåring kom rymde hon och mötte fler, fler likt henne själv. Ett osynligt band förde henne hemåt, hem till den by där en hel familj och en moder väntade med öppna armar; ”Mitt barn har kommit hem!”

Dags att renas och gå vidare – tillsammans

Röken från eukalyptusbladen lägger sig som en tät dimma och skapar en dramatisk effekt åt ceremonin. Ljudet av en digeridoo fyller luften. Tiden för rening har kommit. Flera av aboriginerna tar turer in i röken för att rena sig från tidens gamla sår.

Ockra som skyddar. Rök som renar, en dans för att ära moder jord, en jord för oss alla.

Rök-ceremonin är igång och alla som samlats får chansen att delta. Vi slår takten med pinnar och lär oss stegen till dansen. Vi målas med skyddande ockra och klär oss i röda band för att minnas det förflutna. Dansar, renas. Och vad viktigare är; vi gör det tillsammans; vita som svarta. Precis som det mångkulturella Australien jag alltid tagit det för.

Minns vad som hänt, men ett förlåt är överflödigt

Och vad säger man på Sorry Day då? Ja, säg inte ”sorry”, låt istället ordet spridas om vad drabbade upplevt, låt dem slippa skammen, slippa hålla sin Sorry Day i skymundan och låt människor få läkas på sina villkor. Låt aboriginerna få praktisera sin kultur, hitta sina rötter och låt kulturen få vara en del av deras dagliga liv, oavsett vart de bor, jobbar med eller vilken hudfärg de har. Med rätt att välja.

Annons

För mig var upplevelsen under Sorry Day en jag kommer minnas med vördnad. Den inger hopp och en känsla av respekt och förståelse. Jag är tacksam för att ha fått chansen att närvara och glad att jag vågade ta den. Ibland måste man bara våga räcka ut en hand.

Tillsammans kan vi skapa ett Australien där alla är lika värda.
National Sorry Day hålls årligen i Australien den 26:e maj. Det är en dag för aboriginerna att minnas hur deras kultur och dess folk blev (minst sagt) orättfärdigt behandlade efter Captain Cooks landsättning. Den australiska regeringen förde en oförglömlig politik under första halvan av 1900-talet då de tillsammans med missionärer från kyrkan ”stal barn” (the stolen generation) från sina mödrar för att tvångsplacera dem på en plats långt bort från den aboriginska kulturen, allt för att få dem att växa upp till ”vita australier”…
Läs mer i serien Gästbloggare.<< Gästbloggare: Martin Ahlstrand från AustralienguidenEfter sill och nubbe ligger påskhatt högt på listan >>

Svara

Your email address will not be published. Required fields are marked *