När man har bott i Australien i flera år, vem är man då? Är man fortfarande svensk eller känner man sig som en äkta aussie? Med två vitt skilda personligheter som inspiration, Carl Sebastian tatuerare känd från australisk TV, och Sofia Max nyutkommen författare, filosoferar jag angående ämnet om att ”våga vara sig själv” oavsett om man kallar sig svensk, aussie eller något mitt emellan.
Framgångsrik svensk tatuerare i Sydney med ”Australian twang”
Carl Sebastian är tatuerare med egen studio i Balmain. När jag ser de fantastiska bilderna på tatueringar han skapat kan jag inte låta bli att imponeras av hans talang. Hans skisser och tatueringar känns så levande. Är de källan till hans framgång kanhända? För nog har han uppmärksammats alltid. Som tatuerare har han deltagit i den australienska TV serien Bondi Tattoo Ink, och flera av hans otroligt detaljerade och fascinerande tatueringar cirkulerar i de sociala medierna. Han deltog i Australian Tattoo expo 2017 och har blivit intervjuad utav australienska media (se hans hemsida för detaljer) där det nämns hur väl han pratar med en ”Australian twang”. Med sin framgång i Australien, hur känner sig Carl egentligen, som en Aussie eller en Svenne? Svaret hittar jag i intervjun ”Fika med en Australienvän”.
Carl Sebastian lovordar Sverige
Vad gäller Sydney älskar Carl stadslivet, klimatet och stränderna och tror Sydney vara ”det bästa stället i hela världen att leva i”. Efter åtta år i landet är Carls personliga insikt ”att Sverige inte är så dåligt som folk säger”. Han menar att många svenskar gillar att klaga på Sverige. Carl däremot tycker att Sverige på det stora hela är ett väldigt bra land att växa upp i. ”Själv är jag stolt att kalla mig själv svensk”, säger Carl. ”Ifall Sverige hade bra väder skulle det vara det bästa landet i världen. Tills “Global Warming” kickar in så stannar jag nog i Sydney dock!” säger han.
Vad gäller frågan om att känna sig svensk eller aussie svarar han så här: ”Jag identifierar mig nog mer som svensk efter att ha levt här så länge. I början trodde jag själv att jag var som australiensarna, men jag tycker att man upptäcker de subtila skillnaderna allt eftersom tiden går.”
Författare i Sydney kände sig aldrig hemma i Sverige
Den andra personen jag vill lyfta fram idag är författaren Sofia Max. Hon är en av de personer som trots sina 36 år i Sverige aldrig kände sig riktigt hemma i moderlandet och därför valde att flytta. I intervjun ”Fika med en australienvän” berättar hon om ett inre sökande om att hitta rätt i livet, och Sydney blev den plats där sökandet gav framgång. Efter flera år av varierade yrken valde hon att lyssna till sin egen inre önskan. Att må bra genom att vara sin egen, att hitta sig själv då vi alla är alldeles unika. Och med en önskan att dela med sig av sin nyfunna lycka tog hon steget med att publicera böcker på både svenska och engelska.
Nyfiket undrar jag då, inspirerar Sverige trots allt denna poetiska författare eller har hennes 6 år i Australien fått henne att känna sig som en aussie through and through? Så jag frågade.
Sofia vill inte identifiera sig med en nationalitet
Sofia berättade att hennes sambo är svensk och att flera av hennes nära vänner är svenskar. Så risken att tappa svenskan är liten menar hon. ”Jag tror inte man tappar svenskan oavsett”, säger hon. Trots att Sofia aldrig kände sig hemma i Sverige är landet och dess kultur ändå en del av henne, och ofta får hon frågan vilket språk hon bryter på. Det gör att hon aldrig kan känna sig 100 procent aussie. ”För mig är det bra, jag vill inte identifiera mig med en nationalitet utan med den jag är. Oavsett landstillhörighet. Så om jag någon gång känner mig obekväm med det blir jag påmind om att jag är jag och inte svensk eller Aussie eller något annat… Men jag känner mig hemma på fler och fler ställen, enklare och enklare”, säger hon.
Trots att hon inte ens känner sig svensk i Sverige tycker hon det är viktigt att som svensk behålla sitt kulturarv. ”Om man får barn i Australien skulle jag absolut lära dem svenska. Annars stängs de ute från halva sitt kulturarv”, menar Sofia. När jag frågade om hon behövde uttrycka sig i svenska för att känna sig hel svarade hon så här. ”Svenska är ett språk jag behärskar. Och allt som du behärskar kan du använda som en uttrycksform med lätthet. Och det är vackert att uttrycka sig på olika sätt: språk, musik, måla, sjunga…”
Och med de poetiska orden lämnar jag Carls och Sofias intervju.
En filosofisk tanke föds
Efter Sofias poetiska ord vaknar min filosofiska sida till liv. Av någon anledning kan jag inte låta bli att tänka på Shakespeares Hamlet; ”To be or not to be”. Nu syftar jag inte alls till något så tragiskt som funderingar om liv och död, utan det är en mer blygsam filosofisk tanke som börjar ta form. En tanke om att våga ”vara sig själv” oavsett vart man bor och vilket språk man pratar. Och om det sen betyder att man är svensk, aussie eller ”av annat ursprung”, vad spelar det för roll? Med olika bakgrunder, upplevelser och varierade åsikter är vi alla unika. Så länge man mår bra och hittar rätt i livet. Och för mig personligen är min svenska bakgrund en stor del av min självbild. Jag behöver ha min beskärda del av ”svenskheten” för att må bra. Och det är okay.
För andra kanske läget är annorlunda. Ta Carl Sebastian till exempel, han verkar vara en person som kan vara både svensk och aussie. Kanske just för att han helt enkelt är sig själv och mår bra, så länge han får uttrycka sig inom det område han nu så framgångsrikt jobbar inom? Precis som Sofia Max uttryckte. Att landet inte behöver avgöra vem man är. Man är sig själv helt enkelt. För nog är det så vi alla vill bli bemötta, som de personer vi är och för vad vi gör, inte för våra namn. En viktig insikt när man bor i ett land fullt av immigranter, vars bakgrunder står i stark kontrast till varandra!
Och vad blir då mitt svar på att ”To be or not to be”, aussie eller svensk?
När man immigrerar tycker jag personligen att man ska använda sig av det bästa från båda världarna. Att så att säga våga blicka både framåt och bakåt, att våga fundera på vem man är. Och för mig? Ja, jag ska våga omfamna min nuvarande situation och framtid som aussie, utan att min svenskhet tar stryk. För Sverige är och kommer alltid förbli en del utav mig. Jag har full förståelse för alla immigranter som väljer att starta om helt på nytt, men också för de som väljer att fortsätta ära sitt kulturella ursprung. För en stor del av Australiens befolkning kanske just det är en del av att vara aussie. Att ha rättigheterna att själva få välja. Och jag väljer att vara en svensk aussie!
Therese Larsson, Quakers Hill, NSW