Månadens gästkrönikör är Suzanna Holmqvist (svensk-australiensisk äventyrare) med en krönika om hur livet på landet, i den australienska outbacken kan vara. I den här artikeln berättar Suzanna om en del av sina erfarenheter och ger tips om att arbeta med hästar.
Text nedan skriven av Suzanna Holmqvist. Ett stort tack till Suzanna för hennes bidrag.
En önskan om att få uppleva den australienska outbacken
Hej alla!
Jag heter Suzanna, är 29 år, och bor just nu i Perth, Australien. Jag har bott och jobbat i Australien till och från sedan jag var 19 år och tänkte via denna blogg dela med mig av mina erfarenheter från mina vistelser. I detta första inlägg tänkte att jag skulle berätta om mina upplevelser från att bo på landet och jobba med hästar i Australien. Jag har arbetat inom tre områden; vallning, polo samt hoppning och jag tänkte dela upp de olika erfarenheterna i flera olika inlägg. I mitt första inlägg tänkte jag berätta om min tid när jag jobbade med vallning på en farm i Queensland.
Första gången jag åkte ner till Australien, när jag var 19 år, ville jag jobba på farm för att verkligen få känna på den australiensiska “outbacken”. Jag började med att packa frukt på en farm utanför en liten ort som heter Bundaberg men gav snabbt upp det då det kändes alldeles för monotont och jag tyckte inte riktigt att det gav mig något. Att stå inne på en fabrik och packa tomater och paprika elva timmar i sträck för att sedan gå till hostelet och sova tyckte jag inte gav mig den upplevelsen jag sökte. Jag ville bo en farm och få uppleva livet ur lokalbefolkningens perspektiv, inte backpackers.
Kurs i Gympie ledde till farmjobb
Jag bestämde mig därmed för att gå en kurs i Gympie som garanterade att fullbordad kurs skulle resultera i farmjobb. Kursen levde väl upp till mina förväntningar, vi fick bo på en farm där vi fick lära oss att köra traktor och cross, hur man vallar och mycket annat. Det var både givande och roligt och kursen höll vad den lovade när det gällde att få jobb. Sista dagen bestod helt enkelt i att alla satt samlade i vardagsrummet och väntade på att telefonerna skulle börja ringa. Och mycket riktigt, vid givet klockslag började de ringa och vi blev alla erbjudna flera olika sorters jobb.
Jag minns att jag blev erbjuden ett jobb i ett stall i Perth men att det var engelsk ridning och då var jag inte så intresserad av det. Däremot nappade jag på ett jobb som låg ute i bushen, utanför en ort som heter Emerald, i Queensland. Här kan jag säga er att jag verkligen fick uppleva The Australian Outback!
Skrämmande första intryck av farmare
Jag minns mycket väl kvällen då jag blev upphämtad på busstationen av karln i huset. Han var en stor och högljudd herre med bred australiensisk accent. Han påminde mig lite om mördaren i Wolf Creek, vilket kändes sådär. Det var dessutom kolsvart ute när han hämtade och under den två timmars långa bilresan till farmen sa han saker som:
“Jag vet vart du bor.. Death!”
“Vid det här staketet kommer jag stå och skjuta dig med bössan om du försöker rymma”
“Jag älskar att köra över harungar, du och jag kommer få det roligt ihop!”
Han ville väl främst vara “rolig” men vi delade inte riktigt samma humor. Men det visade sig senare att han inte var så farlig som han lät. Resten av familjen bestod förutom modern i huset av en son och två döttrar i åldersspannet tio till arton år. De var alla väldigt trevliga, men lite burdusa. Maten var relativt simpel och densamma varje kväll: en köttbit med sallad. Ibland åt vi lite potatis men inte ofta. Men jag måste få lov att säga att det passade mig ypperligt. Kinkig med mat som jag är så slapp jag peta i mig mat som jag inte tyckte om och konstigt nog tröttnade jag aldrig på det heller.
Med hästen som transportmedel i den australienska outbacken
Själva farmen var enorm, runt 100 000 hektar och de hade 40 hästar och oändligt med kor. Jobbet gick ut på att valla kor till häst, med start vid soluppgången och avslut när solen gick ner igen. Jag bodde tillsammans med en vän i en stuga på gården och tuppen var vår väckarklocka. När den gal gick vi upp, åt frukost, packade lunch, samlade ihop hundarna, sadlade hästarna och begav oss iväg.
Jag fick vara med om flera unika upplevelser och detta att använda hästen som transportmedel och arbetsredskap på ett sunt sätt tycker jag känns väldigt givande och hästarna verkade också trivas med det. Det var fascinerande att se hur hästarna visste exakt hur de skulle göra och ni skulle sett bergen och dikena de passerade! Jag hade aldrig vågat bege mig på såna platser och det var så kul att se vad hästen klarar av bara man litar på den.
Fick bannor när hon släppte ut hunden
Lika fascinerad var jag av hundarna. De visste genom sin instinkt hur de skulle bete sig och att valla låg helt enkelt i deras natur. De ramade in korna och nafsade dem smidigt i hasorna medan de undvek att bli sparkade.
Jag tyckte däremot inte om hur hundarna bodde när de inte användes i bruket. De hade varsin liten bur, de flesta ovanför marken, med ihåligt golv så att bajs och kiss skulle rinna ut på marken. Det var sorgligt att se men tydligen väldigt vanligt, tyvärr. En kväll var det storm och en av burarna som var på marken svämmade över vilket gjorde att jag sprang ut och släppte ut hunden som var inne i den så den kunde gå in i ladan istället. Det fick jag bannor för dagen efter, men jag ångrade mig inte. Hunden hade inte flytt utan var kvar på gården dagen efter så jag tyckte inte det var någon skada skedd.
Det finns så himla mycket mer jag skulle kunna berätta om just detta jobb men inlägget skulle bli på tok för långt. Istället kommer jag att göra det i nästa inlägg, där jag berättar lite mer djupgående om själva arbetsuppgifterna. Till exempel kommer ni få läsa om när vi sågade horn, kastrerade kalvar och stötte på en dingo. Hoppas ni återkommer!
Vill du veta mer om Suzanna kolla då in hennes intervju på ”Fika med en Australienvän” eller hennes Facebook sida Suzannas Adventures.