När Maja Axelborn lämnade trygga lilla Sverige för Australien kunde hon aldrig ana att det skulle bli sitt livs resa. Med denna inledning fortsätter vi serien ”Månadens gästbloggare” här på SwedesInAustralia.com. Månadens gästkrönikör är 25-åriga Maja Axelborn som i texten nedan med egna ord berättar om rädslan för spindlar, oväntade syner i Sydney och vad det kan innebära att ensam resa till en ny kontinent.
Foto; Maja Axelborn. Text nedan skriven av Maja Axelborn. Ett stort tack för hennes bidrag!
Kan man älska ett nytt land redan från början?
I början på februari landade jag i Sydney och värmen slog emot mig sådär som man kan tänka sig att en rejäl käftsmäll kan kännas. Tung och varm, gav mig blossande kinder. Solen stod högt på himlen och luftfuktigheten var hög. Jag älskade det från första stund. Kände mig inte det minsta tveksam till om jag skulle trivas eller inte. Förmodligen tack vare att jag inte hade någon som helst aning om vad jag kunde förvänta mig. Jag kände mig helt lugn, dock en aning förvirrad efter över ett dygns resande på olika plan och långa väntetider på flygplatser i främmande länder.
Redan första dagen utmanas rädslan för spindlar
Jag hade bokat två nätter på ett mysigt Airbnb som första boende för att bli av med jetlagen och få komma till ro utan att bo på ett stökigt hostel bland festsugna backpackers. Min första tanke som extremt spindelrädd person i ett land där världens giftigaste spindlar finns var ”hur tusan ska jag kunna fiska upp nyckeln ur den där blomkrukan värdinnan la dörrnyckeln i utan att få en panikattack förorsakad av en gigantisk spindel?” Efter noga synande av den två meter höga plantan jag aldrig sett förut stack jag in handen. Snabbt roffade jag åt mig nyckeln i blomjorden. Första utmaningen avklarad!
Lägenheten låg i Kirribilli och det lilla extrarum jag skulle bo i hyrdes ut av en fartfylld kvinna i fyrtiofemårsåldern. Hon pratade snabbt och jag förstod knappt hälften av vad hon sa, jag var inte alls van vid dialekten. Efter att ha undersökt rummet och oroat mig över att behöva sova med öppet fönster tack vare värmen (som jag dock älskade), insett att sängkläderna och utrymmet mellan sängen och väggen var helt spindelfria, sov jag som en stock femton timmar i sträck.
Foto; Maja Axelborn, utsikt över The Rocks
Synen av förrymda fåglar vid Operahuset i Sydney
Att vakna första morgonen i det minimala och kokheta rummet, helt ensam på andra sidan jorden var märkligt, men samtidigt älskade jag det. Jag kände en frihet jag aldrig känt förut, jag kunde göra exakt vad jag ville! Jag gick ner till vattnet – jag ville se havet, och bara några hundra meter från lägenheten kunde jag se hela Sydney med de oregelbundna skyskraporna som tornade upp sig bakom Operahuset och till höger om det Harbour Bridge. Fåglarna som flög omkring ovanför mitt huvud var gigantiska vita kakaduor och små färgglada lorikeets. Min första tanke var att de måste ha rymt från ett zoo. Men så slog det mig att jag befann mig på en helt ny kontinent och inte i trygga lilla Sverige längre.
Foto; Maja Axelborn, kakadua på frukostbesök
Ensam och utan planer på en okänd kontinent
Men hur kommer det sig egentligen att jag hamnade här, på andra sidan jorden? En person som är livrädd för kryp, som aldrig rest helt ensam förut och som knappt vet någonting alls om Australien.
Anledningen var, jag kände mig vilsen och hade ångest. Tryggheten jag borde känt hemma i Sverige överskuggades av annat. Allt jag kunde känna var en enda stor tristess. Jag köpte en enkelbiljett till Sydney utan en enda plan. Jag ville bara åka så långt bort jag någonsin kunde från mörker och kyla. Att lämna familjen och vännerna (och hunden!) var det jobbigaste. Men så här efteråt inser jag att jag inte kunnat göra den här resan med något annat sällskap än just mig själv. Tanken med hela resan är att hitta mig själv och att komma på vad jag vill göra med resten av livet, hur klyschigt det än låter. Jag är tjugofem år och har ingen aning om vad jag vill göra.
Foto; Maja Axelborn, Harbour Bridge och Operahuset i Sydney
Att vara mitt uppe i sitt livs resa
Nu har jag varit i Australien i fem månader. Dagarna fylls med yoga, springturer, promenader med kameran och umgänge med min nyfunna amerikanske pojkvän. Jag tänker mycket på hur långt jag har kommit, både psykiskt och fysiskt, även fast det ofta känns som att jag står stilla. Det är vinter och lågsäsong här i Manly utanför Sydney där jag bor. Jag jobbar inte nu utan reflekterar mycket över min situation. Om det fantastiska landet jag befinner mig i, och jag försöker sätta ord på det som pågår inom mig, men det är svårt stundtals. Jag är mitt uppe i mitt livs resa, har precis gjort en stor förändring i mitt liv. Vad jag försöker tänka på är att livet pågår här och nu, oavsett vart i världen jag än befinner mig.
The journey is the destination.
Om du vill veta mer om Maja Axelborns liv i Australien kan du kika in på hennes instagramsida; https://www.instagram.com/majalovisas/