Australiens historia

Annons

Den här korta överblicken över Australiens historia är på långa vägar komplett, men ger dig förhoppningsvis en kännedom om de händelser som format vad landet och dess kultur är idag. I tusentals år befolkades landet av urinvånarna (kända som aboriginer). Ankomsten av den första engelska flottan med kolonister (First Fleet) 1788 kom att fullständigt förändra dessas liv, inte alltid till det bättre.

Över de senaste drygt tvåhundra åren kom Australien att gå från en liten europeisk koloni i ett avlägset hörn av världen till en av de regionala stormakterna, ett modernt och utvecklat samhälle och ett land som många nationer runtom jorden tittar på med avund. Kolonisatörernas relation med landet, dess urbefolkning och folken i regionen har under de här 200 åren förändrats enormt och man är nu ett land byggt på mänskliga fri- och rättigheter. Denna långa utveckling och kursomläggning utmynnade i februari 2008 i att den australiensiska staten officiellt bad om ursäkt för sin långa förtryckarpolitik gentemot aboriginerna.

Australiens urinvånare och språk

Australiens urinvånare

Urinvånarnas olika kulturer har världens längsta obrutna kulturhistora, med ett kulturarv som sträcker sig långt bak i tiden; Australiens urbefolkning har bott på kontinenten i mellan 40 000 till 60 000 år. De utgörs av två stora grupper; aboriginer som historiskt kommer från fastlandet och Tasmanien samt öfolken från de olika öarna i Torres Strait (Torres Strait Islanders) norr om Cape York i nuvarande nordöstra hörnet av Australien. De två folkgruppernas kulturer skiljer sig åt och de har helt egna språk och traditioner, de senare har till exempel väldigt mycket mer gemensamt med öfolken som bor i nuvarande Papua Nya Guinea och kringliggande öriken i Stilla Havet.

Språk

Innan engelsmännen slog sig ned i landet så talades över 700 olika språk och dialekter av de olika grupperna urbefolkning, och till våra dagar har omkring 145 av dessa språk överlevt. En anledning till varför så många språk försvunnit är att urbefolkningen aldrig använde något skriftspråk utan istället var (och är även idag) det talade språket oerhört viktigt för dem som bärare av den gemensamma kulturen och landets historia. Ett talande exempel på detta är berättelsen om hur Port Phillip Bay i Victoria översvämmades och fylldes med vatten – något som man hittat bevis för att det bygger på en faktisk händelse som inträffade för 10 000 år sedan.

Drömtiden, drömmandet och aboriginsk konst

Olika grupper och stammar av urbefolkningen har olika namn för det vi kallar Drömmandet eller Drömtiden (The Dreaming och Dreamtime). Drömmandet är en abstrakt term för det system av kunskap, tro, livsvisdom och riktlinjer för hur urbefolkning bör leva och uppföra sig gentemot varandra och naturen omkring dem. Drömmarnas historier och berättelser har berättats för urbefolkningens barn och ungdomar i generationer och förklarar hur världen skapades och formades samt hur och varför de måste uppföra sig på ett visst sätt. Berättelserna gav också barnen praktiska kunskaper, som till exempel hur de kan hitta föda och överleva i det karga landskapet. Drömtiden är för urbefolkningen en helig tidsepok under vilken förfädernas andar skapade jorden, och dessa skapelseberättelser skiljer sig mellan olika delar av landet – till exempel har urbefolkningen i sydöstra Australien och västra Australien olika berättelser som förklarar hur fåglarna fick sina färger.

Skapelsevarelsernas färd över landet och himlen under drömtiden och världens skapande tog vägen via rutter som kallas sånglinjer (songlines och dreaming tracks), och dessa beskrivs noga i urbefolkningens sånger, danser, berättelser och målningar. Genom att sjunga en sånglinje kan en människa ofta navigera över långa avstånd, tack vare att sången beskriver höjder, vattenhål, landmärken och andra naturfenomen längs vägen. Ofta beskrivs och förklaras olika företeelser i det australiska landskapet som en del av sånglinjens skapelseberättelse, till exempel att en serie vattenhål kom till när skapelseanden stannade och grät i saknad där.

En songline kan vara tiotals mil lång och gå tvärs genom områden där helt olika grupper av urinvånare bott, vilket kan leda till att olika delar av sånglinjen sägs vara på olika språk. Språkförbistringen mellan de olika folkgrupperna är dock inget större hinder för vandraren, eftersom det är melodin och rytmen i sånglinjen som innehåller mest information om landskapet och vägen, att lyssna och känna sången är till viss del samma sak som att resa längs sånglinjen i närhet med landskapet och naturen. Drömtidens heliga skapelsevarelser färdades längs dessa osynliga vägar över hela Australien och sjöng samtidigt namnen på alla de saker som korsade deras väg, och sjöng därmed fram livet på jorden; fåglar, djur, växter, stenar och vattendrag. Än i våra dagar måste sångerna som beskrivs av sånglinjerna ständigt sjungas för att hålla landet och världen levande.

En del sånglinjer är enkelriktade och att gå mot strömmen i fel riktning mot en sånglinje kan vara ett helgerån – ett vanligt exempel på detta är att många aboriginer tar anstöt av turister som klättrar upp på den gigantiska stenen Uluru (Ayers Rock) bland annat på grund av att sånglinjen längs Uluru endast går från toppen ned till marken.

Berättelserna om drömmandet och drömtiden är en komplicerad kunskapsbank som överlappar och kombinerar kunskap och historia, animistisk tro och praktiska livsråd genom att knyta an till en serie skapelseberättelser. Drömtiden är inte bara något som fanns förr i tiden; utan varje varelses själ existerar för evigt i Drömmandet – man tror att din eviga själ fanns före ditt fysiska liv började och att den fortsätter att existera även efter att din fysiska kropp dött och slutat fungera.

Reglerna och berättelserna som utgör Drömmandet ger struktur och riktlinjer för samhället och hur individer skall uppföra sig, och de ceremonier, danser och riter som måste följas för att försäkra att livet fortsätter som det ska.

De äldsta bevarade aboriginska konstverken är hällristningar och klippmålningar som är har daterats till att vara upp till 30 000 år gamla. I Australiens inland innehåller mycket av denna konst mer abstrakta och symboliska punkt- och cirkelbaserade mönster som föreställer landskapet eller olika historier från drömtiden. Längre norrrut är konstverken mer konkreta och har ofta figurer av människor, djur och andar.

De första européerna

De tidiga upptäckarna

Även om det är sannolikt att kineserna kände till Australien långt före européerna, så brukar man i Australien tala om årtalet 1606 då holländaren Willem Jansz landsteg på Cape Yorks västkust, men blev attackerad av aboriginer och valde att inte utforska den nya kontinenten ytterligare. Vid samma tid seglade ett spanskt skepp med Luis Vaez de Torres genom sundet norr om Cape York och det är från honom Torres-sundet (Torres Strait) nu fått sitt namn. Senare under 1600-talet utforskade holländarna kontinentens kuster ytterligare; det som nu är Western Australia kallades Nya Holland och 1642 upptäckte Abel Tasman en kustlinje han kom att kalla ”Van Diemens Land” (numera Tasmanien). Tasmans grova karta över Nya Holland visar att man på den tiden trodde att det fanns en obruten kustlinje därifrån upp till Papua Nya Guinea – man hade alltså ännu inte förstått att man hittat en helt ny kontinent.

Annons

William Dampier var den förste engelsmannen som landsteg i Australien 1684 och han hade oturen att landa i det nordvästra hörnet av fastlandet och drog snabbt slutsatsen att det torra och sandiga landskapet inte hade något ekonomiskt värde och inte skulle kunna tjäna som en koloni.

Kapten James Cook

Australiens östkust utforskades inte ordentligt av européer förrän engelsmannen James Cook nådde dit 1770 med sitt skepp Endeavour. Cook hade sänts ut av den brittiska regeringen för att utforska södra Stilla Havet och under sin resa längs östkusten landsteg han i Botany Bay, ett par mil söder om nuvarande Sydney där Sydneys flygplats numera ligger. Huruvida området verkligen påminde om södra Wales i Storbritannien eller om man ville få det torra landet att låta finare än det var får vara osagt, men Cook döpte området till New South Wales och utropade det till ett brittiskt territorium för Kung George III. (Jag kan inte låta blir att tänka på Erik den Röde som gav det karga och iskalla landet nordost om Island namnet Grönland för att få det att låta mer attraktivt.)

Det är nu som den förste svenske Australienresenären går i land; botanikern Daniel Solander, en av Carl Von Linnés lärjungar som tillsammans med vetenskapsmannen Joseph Banks samlade in och dokumenterade hundratals växtarter i det nya landet. Om du har vägarna förbi södra Sydney kan du besöka platsen som är döpt efter vår förste svenske backpacker: Cape Solander.

Vad de flesta inte vet är att den svenske kungen Gustav III redan 1786 (två år före att britterna etablerade sin koloni) hade planer för en svensk koloni i på Australiens västkust, men tyvärr ledde det svenska kriget med Ryssland till att planerna blev om intet – tanken svindlar när man tänker på vad detta kunde ha haft för konsekvenser för de svensk-australiska relationerna.

Fångtransporterna

Australien är unikt i och med att så många av de första människorna i kolonin var fångar som utvisats från Storbritannien. Att Amerikas Förenta Stater utropat sin självständighet från Storbritannien 1776 utgjorde ett stort problem för Storbritannien som sedan 1718 hade deporterat fångar till sina nordamerikanska kolonier. 1787 återupptogs utvisningarna, men den här gången med destinationen Botany Bay i New South Wales. Under åren mellan 1787 och 1868, då deportationen av fångar förbjöds i Storbritannien, ”transporterades” över 160 000 fångar till de nya kolonierna i New South Wales, Tasmanien och Western Australia.

Den första kolonin

Den 26 januari 1788 hade Kapten Arthur Phillip lyckats föra de första 11 skeppen med fångar, vakter och kolonister oskadda ända fram till vad som skulle komma att bli Sydneys hamn och dessa skepp är sedan dess kända som The First Fleet – den första flottan. Årsdagen av detta datum är numera Australiens nationaldag, känd som Australia Day.

Kolonins första år blev väldigt svåra, men genom ransonering och uppoffringar även från officerarna överlevde kolonin och började sakta växa och etablera sig. Straffångarna arbetade under hot om dödsstraff och förvisning ut i vildmarken om de inte skötte sig, men de som tjänade hela sina straff blev befriade och fick som fria män och kvinnor flytta in i kolonin och där starta nya liv. 1793 efter tre omgångar med straffångar anländer de första fria kolonisterna som lockats att försöka bygga ett bättre liv för sig själva i det nya landet.

Befolkningen vid den här tiden utgjordes av engelsmän, skottar, irländare och walesare som trots många konflikter mellan de olika grupperna hemma i Storbritannien uppges de ha levt i någorlunda välvilja sida vid sida i det nya landet. Straffångar och befriade fångar fann gradvis nya möjligheter i kolonin och så småningom var det vanligt att se före detta straffångar jobba som bönder, hantverkare, butiksägare, pubägare och företagare. I och med tillträdet 1810 av den nye guvernören Lachlan Macquarie påbörjades flera positiva förändringar i den nya kolonin. Macquarie kom att utveckla kolonin mot att vara en koloni av fria medborgare, inte bara en straffkoloni som tidigare. Han ledde arbetet med att förbättra jordbruket, sända iväg flera upptäcktsresande ut mot resten av fastlandet och investerade i att bygga upp myndigheter, utbildningssystem och rättsväsendet i kolonin, bland annat genom att anställa en del före detta straffångar som domare och tjänstemän. Guvernör Macquaries stora insatser för kolonin hedrats på många sätt, bland annat genom att många platser och institutioner är namngivna efter honom (som till exempel Macquarie University i nordvästra Sydney).

Straffångarnas barn föddes fria, så skillnaderna mellan fångar och fria kolonisatörer suddades gradvis ut och från omkring 1850 och framåt så var kolonisterna självstyrande. Man skämdes för sitt arv som ättlingar till fångar och brottslingar, men ett sekel senare hade detta ändrats till det vi ser idag; att man numera kan känna stolthet över att ha ett familjeträd som sträcker sig ända tillbaka till några av de fångar som steg i land som del av den första flottan 1788.

1826 anländer vad man efter Solander tror vara den andra svensken i landet, den förste svenske straffången Anders Nyman som dömts till 14 års fångenskap för stöld. 25 år efter sin ankomst blir han en fri medborgare under namnet Andrew Newman. Före 1846 hade totalt fyra svenskar ansökt om att få bo i New South Wales.

Aboriginernas möte med européerna

Man har uppskattat antalet urinvånare vid tiden för européernas ankomst till mellan 750 000 och 1,4 miljoner över hela landet, och dessa levde i 250 självständiga nationer och talade över 700 olika språk. Till skillnad från i Nya Zeeland slöts aldrig något fredsavtal med det nya landets urbefolkning och kolonins ledning trodde inte att aboriginerna hade någon känsla för markägande och tyckte det vara fritt fram att ta över urbefolkningens land. (Värt att känna till är att Nya Zeeland anses ha grundats genom Waitangifördraget 1840 mellan britter och maorier, där urbefolkningen lovades kronans skydd som medborgare i den nya kolonin, och britterna fick suveränitet över det nya landet.)

Trots att guvernörerna hade fått order hemifrån att inte skada aboriginerna så började brittiska nybyggare som bredde ut sig från kolonin fördriva och döda många aboriginer i sin väg, utan att straffas för sina brott av kolonins myndigheter. Även om ett fåtal aboriginer lyckades leva i fred sida vid sida med sina nya grannar var tiderna svåra för urbefolkningen. Guvernör Macquarie erbjöd aboriginerna egna ägor och skolor för deras barn, men få aboriginer vill bryta med sina traditioner och börja leva som bofasta markägare som nybyggarna ville.

Annons

Hundratusentals aboriginer kom att dö under åren som följde, till stor del av de sjukdomar som européerna förde med sig från den gamla kontinenten, men också i regelrätta massakrer. I Victoria räknande man 1830 att det levde 10 000 aboriginer, och bara några decennier senare kunde man 1853 endast räkna 1 907 aboriginska invånare. Våldet var inte statssanktionerat, och efter exempelvis massakern i Myall Creek 1838 då upp emot 30 obeväpnade aboriginer sköts ned så dömdes 7 nybyggare till döden för morden och hängdes. Många nybyggare sympatiserade med förövarna och såg aboriginerna som inte mycket bättre än djur, och många andra massakrer och incidenter tystades ned av rädsla för rättsliga efterspel.

Historiska milstolpar

Australiens inland utforskas

Livet i New South Wales under kolonins tidigare år var inget liv på rosor, och européerna hade väldiga problem med bristen på sötvatten och bördiga jordar. Aboriginerna hade lärt sig att överleva i naturen, men även de hade det svårt under torrperioderna.

Det första stora hindret som låg i vägen för expeditioner inåt landet från kolonin i Sydney var bergskedjan Blue Mountains 5 mil väster om staden och det var inte förrän 1813 som tre män (Blaxland, Wentworth och Lawson) lyckades hitta en väg genom de många dalarna och branta bergskammarna. Vägen och järnvägen som löper från Sydney till och genom Blue Mountains följer än till denna dag den väg de kartlade genom bergen.

På andra sidan bergen bredde ett bördigare land ut sig som lämpade sig för betesmarker för får och boskap, men längre inåt landet blev de besvikna över att se hur grässlätterna gradvis gav vika för torrare buskar och öken. Att överleva här inne var en utmaning och 1848 dog upptäcktsresanden Ludwig Leichhardt under ett försök att korsa kontinenten i öst-västlig riktning för att aldrig återfinnas. Försöken att kartlägga och upptäcka vad som gömde sig bortom öknens gränser fortsatte och 1860 gav sig upptäcktsresandena Burke och Wills av norrut från Melbourne för att försöka korsa hela kontinenten landvägen. Mestadelen av Australiens inland var vid den tiden fortfarande outforskat av icke-aboriginer och britterna hade fortfarande ingen aning om vad som gömde sig bortom kusten (det skulle ta ytterligare mer än 40 år innan Wright-brödernas första flygplan skulle få luft under vingarna borta i USA, så expeditioner landvägen var den enda möjligheten européerna såg att få svar på vad som fanns i inlandet).

Under Burkes och Wills ledning lyckades man ta sig hela vägen till Carpentaria-viken (Gulf of Carpentaria) väster om Cape York i norr, en ökenvandring på hela 325 mil kust till kust. Burke och Wills var dock allt annat än erfarna bushmän och de båda dog under resan tillbaka trots att de fick hjälp av aboriginer, och endast en enda man i truppen – John King – lyckades överleva och ta sig hela vägen till Melbourne igen. Även om Burke och Wills misslyckades med sin expedition är den värd att känna till då den avspeglas och referas flitigt i australisk konst och litteratur som ett exempel på hur oförlåtande och hård det australiska landskapet kan vara, men också på hur inkompetent ledarskap, dålig planering och bristfällig kommunikation ledde till expeditionens misslyckande och männens onödiga död.

Nybyggare och pionjärer

Även när man hittat landområden med bördig jord och bättre vattentillgångar så fortsatte livet i landet att vara svårt för nybyggarna, och översvämningar och torkor ledde till att grödorna vissnade och bönderna fick börja om från noll. 1838 var ullexporten Australiens främsta exportindustri och nybyggarna var väldigt sårbara för torka och fall i priset på världsmarknaden för ull. Att leva som nybyggare i Australien på den här tiden handlade ofta om att gång på gång stoiskt kämpa vidare och även om livet i landet numera är mycket behagligare värderar man än idag ideal som uthållighet, självständighet och kampanda högt i Australien.

Kamratanda – mateship

Det är under den hårda tiden mot 1800-talets mitt som den australiska kamratandan mateship börjar bli ett begrepp, och en förutsättning för att överleva i det nya landet var att solidariskt och generöst stå sida vid sida i kampen mot elementen och i vardagen på landsbygden och på resa genom landet. Än idag är detta kamratbegrepp, känsla av kåranda och vänlig solidaritet mot grannar som råkat illa ut ett centralt koncept i det australiska samhället, och manifesterar sig när tusentals frivilliga ställer upp för att bekämpa skogsbränder eller hjälpa översvämningsdrabbade.

Uttrycket mateship kommer av ordet mate som betyder vän och används flitigt som i vänligt vardagligt tal. Att uppvisa mateship är att känna och visa jämlikhet, självuppoffrande lojalitet och vänskap med sin kamrat, och ursprungen till begreppet är sannolikt känslan av delade bördor bland brittiska arbetare under 1800-talets början, en känsla som förstärktes och medvetandegjordes ytterligare av det snåla och hårda livet i 1800-talets Australien.

Guldruschen

Upptäckten av guld i New South Wales 1851 kom att förändra Australien, och kort därefter upptäcktes även guld i Victoria (vid den tiden en separat koloni). Mot slutet av 1852 hade 90 000 tagit sig till guldfälten i Victoria från hela världen och under de 10 år som följde kom Australiens befolkning att tredubblas tack vare alla lycksökare som följde i dess spår. Det är nu Melbourne får sin storhetstid och under guldruschens höjdpunkt transporterades hela två ton guld i veckan in i det stora valvet hos Victorias statsbank, i vad som nu är museet Old Treasury Building på Spring Street i centrala Melbourne. Nyheterna om guld i Victoria kom även att nå Sverige, och inom kort fanns det hela 1 500 svenskar i Victoria (av dessa var endast 6 stycken kvinnor).

Direkt och indirekt kom 1850-talets guldrush att medföra flera revolutionerande förändringar av Victoriakolonin (på den tiden var Australien ännu inte ett eget land). När de mest lättåtkomliga guldfynden tagit slut ökade friktionen mellan olika grupper i samhället och allt fler röster höjdes mot den lokala regeringens hårdföra indrivning av skatter och licensavgifter från guldgrävarna. Många upplevde att politikerna i regeringen inte lyssnade på dem, och protester hördes mot hur äganderätten till land hanterades.

Missnöjet, konflikterna och den starka demokratiska andan som följde i guldruschens spår kom gradvis att leda till införandet av allmän rösträtt runtom Australien under andra halvan av 1800-talet fram till 1902 (vilket är före Sverige där män och kvinnor vinner allmän rösträtt först 1909 respektive 1921). Tyvärr skulle det komma att dröja till 1962 innan allmän rösträtt även kom att omfatta urbefolkningen.

En våg av kinesiska invandrare 1854 komplicerade situationen ytterligare, och etniska spänningar mellan européer och asiater kom att leda till segregation och upplopp, samt på längre sikt att lägga grunden för det som skulle komma att kallas The White Australia Policy långt senare.

Annons

Vägen till rösträtt och ett fredligt Australien var alltså kantad av konflikter, och det hela kulminerade den 11 november 1854 då 10 000 människor samlades i Ballarat norr om Melbourne för att skriva under ett upprop och program för grundläggande demokratiska rättigheter. Man ville särskilt vara fria att gräva efter guld utan att behöva betala en dyr licensavgift till staten, samt ville kunna rösta in sina egna representanter i Victorias parlament (riksdag). Guldgrävarna var så ilskna på central-makten i Melbourne att de var villiga att ta till våld för att skydda sina intressen och utsåg ledaren Peter Lalor till ”överbefälhavare”.

Man protesterade genom civil olydnad och senare samma år byggde en liten grupp rebeller en barrikad vid gruvfältet i Eureka och hissade där rebellflaggan (känd som The Eureka Flag eller The Southern Cross Flag – ett vitt liggande kors med stjärnor på blå bakgrund) i revolt mot myndigheterna. Den 3 december 1854 sände makthavarna i Melbourne soldater att slå ned rebellerna och efter en kort strid låg ett 30-tal guldgrävare döda runt barrikaden.

När rebellernas ledare fördes inför rätta i Melbourne visade det sig dock att allmänheten starkt sympatiserade med dem, och ingen jury var villig att döma dem. En kunglig utredning fann att det istället var regeringen som begått stora fel och man var tvungen att tillmötesgå gruvarbetarna och protestanterna på en rad punkter, inklusive att införa allmän rösträtt för män i Victoria 1857 (och i New South Wales året därpå). Inom ett år hade rebellernas ledare Peter Lalor blivit invald som riksdagsman i Victorias riksdag, och än idag lever revolten i Eureka och Eureka-flaggan kvar som en stark symbol för protester, uppror mot övermakten och kampen för rättvisa.

Under denna tid växer järnvägs- och telegrafsystemet fram i Australien och guld går förbi ull som koloniernas mest värdefulla exportvara, och det är inte omöjligt att Australien omkring 1890 var det land i världen med högst levnadsstandard tack vare guldexporten.

Bönder och landockupanter

Under början av 1800-talet hade gradvis mer och mer land runt kolonierna tagits i anspråk av landockupanter som byggt upp bondgårdar och farmer för sina familjer, och trots att de aldrig betalat för marken såg de marken som sin egen. När de första guldruscherna lugnat ned sig och tusentals nyanlända stod utan egen mark att bruka ökade trycket på koloniregeringarna att ge fler människor tillgång till attraktiva landområden. De som först kommit till landet och hunnit lägga under sig rika landområden växte sig gradvis allt rikare. Under 1860-talet försökte regeringarna distribuera delar av den ockuperade marken till nyanlända invandrare och fattiga stadsbor som inte hade någon egen jord att bruka, vilket självklart ledde till konflikter och missnöje mellan ockupanterna som inte ville släppa ifrån sig de värdefulla markerna, myndigheterna och de marklösa. Drömmen hos många om att ha en egen täppa mark och att i det nya landet kunna skapa sin egen framtid krockade nu med det faktum att alla de finaste områdena och i förlängningen makten över flera samhällen redan kontrollerades av ett fåtal som hunnit dit först.

Konflikterna om tillgång till egen jord samt arbetsvillkoren och situationen för fårklippare kulminerade 1891 i fårklipparstrejken (The 1891 Australian Shearer’s Strike) som var nära att leda till ett smärre inbördeskrig i centrala Queensland innan stämningarna lugnade ned sig. Det är under den här tiden (1895) och mot bakgrund av tidens spänningar en av Australiens mest välkända sånger, Waltzing Matilda, skrivs av Banjo Paterson.

Hårda tider för aboriginerna

Allt eftersom aboriginerna fick stå tillbaka för nybyggarna och landockupanterna så kom de att leva på samhällets utkanter. En del arbetade på bondgårdar och boskaps-farmer i Australiens inland (outback), ofta för väldigt dåligt betalt. Koloniernas regeringar satte gradvis upp reservat där man ville att de kvarvarande aboriginerna skulle leva, men de kunde sällan jaga och fritt samla mat som de gjort innan européernas ankomst och det var svårt för dem att leva som de gjort förr.

Mot slutet av 1800-talet tog regeringarna ytterligare bort rättigheter från aboriginerna. Man begränsade ofta var aboriginer fick bo och vistas, vilka de kunde gifta sig med och man tvångsomhändertog också aboriginska barn för att sätta dem mot deras familjers vilja i ”vita” fosterfamiljer eller barnhem. Ambitionerna bakom programmet kan nog ha varit goda; att omhänderta barn som man annars trodde skulle växa upp under svåra förhållanden, och att hjälpa aboriginerna att bättre integreras i samhället. Tyvärr så ledde det i de flesta fall till stort ledsamhet och de barn som utsattes för detta (ända fram till sluet av 1960-talet) kom sedermera att kallas de stulna generationerna (The Stolen Generations). Inget sådant pågår idag, men i många australiska familjer finns än i dag djupa sår efter de övergrepp som begicks under den här tiden och det är helt klart ett väldigt beklaglig kapitel i landets historia.

Kolonierna går samman i en federation

Kolonierna hade utvecklats som fristående samhällen, men mot slutet av 1800-talet hade en känsla av nationell samhörighet utvecklats, något som uttrycks i sången ”Advance Australia Fair” som komponerades 1878 av Peter Dodds McCormick och numera är Australiens nationalsång.

Mot slutet av seklet så gjordes två försök att förena kolonierna. 1889 så sammankallade en av tidens ledande politiker, Sir Henry Parkes, en konferens för att diskutera skapandet av en federation mellan kolonierna. Processen var långsam på grund av ett svagt folkligt stöd för att gå ihop i en union. Opinionen svängde dock och ett flertal konferenser och möten hölls under 1890-talet mellan kolonierna för att utveckla detaljerna för ett närmare samarbete. Särskilt de mindre kolonierna (och till en början var även Fiji och Nya Zeeland tänkta att bli del i federationen) oroade sig för att gå in i en federation som skulle komma att styras av de två mest folkrika kolonierna; New South Wales och Victoria. Man debatterade också intensivt hur en federation skulle styras; man  avskräcktes särskilt av hur den nybildade federationen USA hade kommit att drabbas av inbördeskrig mellan sina delstater. Men man uppskattade hur USA:s grundlag gav relativt stor makt till delstaterna till skillnad från andra mer central-styrda federationer (som Canada).

Genom en serie folkomröstningar i alla kolonier förankrades beslutet om att gå ihop i en federation och efter att förändringen också hade förankrats i London så trädde den nya australiska konstitutionen i kraft och den första australiska federala regeringen svors in framför en stor folkmassa i Sydneys Centennial Park den 1 januari 1901. Det nya landets första premiärminister kom att heta Edmund Barton, som var en av politikerna som lett arbetet mot federation i New South Wales.

Australien var nu ett självständigt land, men tillhörde fortfarande det brittiska imperiet och det var inte förrän 1931 som Australien också blev helt självständigt när det gällde försvars- och utrikespolitik. Det framstår kanske lite märkligt för oss svenskar, men trots att man hade en stark nationalism och var glada över att ha kommit sam-man som ett eget land så hade man också fortfarande en känsla av att vara en del av det brittiska.

Annons

Politiska partier bildas

Under sent 1880-tal så skapar konflikterna kring markrättigheter och villkor för gruv- och farmarbetare en grogrund för framväxten av fackförbund och samma år som fårklipparstrejken (1891) inträffar så grundas arbetarpartiet Labor Party och högt på deras agenda står precis som för arbetarrörelsen i Sverige vid den här tiden att prioritera förmåner och villkor för arbetare i städerna och på landsbygden och nu införs ombudsmän och myndighetsutskott som ska fastslå minimilöner och hjälpa att minska risken för strejker och konflikter på arbetsmarknaden. 1907 så fastslår de federala myndigheterna vad en rimlig minimilön är för att en arbetare, hans fru och deras tre barn ska kunna leva i ”sparsam” komfort.

Allt eftersom Labor växte så gick de andra partierna samman i ett liberalt samlingsparti – The Liberal Party – som grundas 1910. Den liberala alliansen har haft många namn under de senaste 100 åren; i mellankrigstiden kallades man sig först The Nationalist Party och därefter United Australia Party. 1944 grundas det parti som nu sitter i riksdagen med namnet The Liberal Party, och en av de mest tongivande liberala politikerna under den omedelbara efterkrigstiden var Sir Robert Menzies som kom att bli Australiens längst sittande premiärminister.

Efter det första världskriget grundas The Country Party för att särskilt bevaka böndernas och glesbygdens intressen, numera heter samma parti The Nationals och regerar i skrivande stund (2013) tillsammans i koalition med The Liberals mot Labor i opposition.

Endast vita invandrare göre sig besvär

En rad faktorer ledde till att 1900-talet i Australien inleddes med etniska spänningar mellan de europeiska medborgarna och framför allt de asiatiska invandrare som anlänt senare. Konkurrens mellan brittiska och kinesiska guldgrävare i Victoria. Konflikterna på farmer och plantager då icke-brittiska invandrare varit villiga att arbeta för lägre lön än facket krävde, samt en framväxande nationalism ledde till att den nya regeringen uppvaktades av arbetarrörelsen. Regeringen drev igenom lagstiftning som stängde gränserna för icke-brittiska invandrare. Lagen Immigration Restrictions Act klubbades 1901 och kom att bli känd som policy ”White Australia” (ett vitt Australien). Alla som inte hade en europeisk bakgrund var tvungna att visa att man var kvalificerad att få invandra till Australien. Dessa invandrare fick göra ett språktest där man måste bevisa att man kunde uttala 50 ord på ett europeiskt språk.

White Australia-policyn ledde till att det nya landet uteslutande var öppet för brittiska emigranter under 1900-talets första årtionden, och regelverket började luckras upp efter andra världskriget då man först började tillåta icke-brittiska européer att invandra, följt av att också gradvis öppna gränserna för färgade immigranter. Under premiärministrarna Menzies och Holts tid vid makten rullades lagstiftningen gradvis tillbaka mellan 1949 och 1966 och 1973 stiftade Whitlam-regeringen lagar som dikterade att etnicitet inte skulle få spela någon roll i samband med beviljandet av visum till nya invandrare. 1975 gjorde Whitlams regering det olagligt att diskriminera någon på grund av deras ras och hudfärg, och sedan dess har Australien haft en invandringspolitik som bygger på lika och rättvisa möjligheter att få ansöka om att få flytta till Australien, oavsett vilket hemland och ras en sökande har.

Första världskriget 1914-1918 och Anzaclegenden

Förutom mindre skärmytslingar mellan de första nybyggarna och aboriginer har Australien varit ett fredligt land utan någon revolution eller något inbördeskrig. De första kolonisterna var lojal mot det brittiska imperiet och inga tankar fanns på att revoltera som kolonierna i Nordamerika.

Man kände sig som en sorts europeisk utpost på Asiens tröskel, väldigt sårbar för anfall från de regionala stormakterna (särskilt Japan och Ryssland) och man var starkt beroende av goda relationer med London och den brittiska flottans makt för att försvara sig. Detta, tillsammans med de starka kulturella banden till Storbritannien som fortfarande sågs som det ursprungliga hemlandet, var några av de starkaste skälen till varför Australien slogs som en trogen medlem i det brittiska imperiet i båda världskrigen.

1915 gav Australien sig in i första världskrigen genom att en infanterilandstigning mot det Ottomanska riket (Turkiet) som då var allierat med fienden Tyskland. Australierna och Nya Zeeländarna blev tilldelade varsitt kustsegment på Gallipoli-halvön (strax väster om Istanbul vid sundet Dardanellerna) där de skulle landstiga och anfalla turkiska befästningar.

De australiska soldaterna blev landsatta på fel plats av flottan och hjältehistorierna är många om hur de tillsammans kämpade sig uppför branta terräng allt medan många av dem mejades ned av turkisk eld. Trots stora förluster lyckades australierna ta sig upp längs klipporna och gräva ned sig i försvarsställning, och hemma i Australien blev deras mod och kampanda något man var väldigt stolta över.

Själva Gallipoli-kampanjen kom att bli ett väldigt nederlag för de allierade, och efter åtta månaders fruktansvärt skyttegravskrig med 220 000 allierade döda och 250 000 döda turkar var man tvungen att dra sig tillbaka. 25 000 australier omkom.

Efter sina insatser i Gallipoli gick Australierna vidare till att betydligt framgångsrikare kämpa mot tyskarna på västfronten i Frankrike, och det är från den här tidens skyttegravskrig som australierna använder uttrycket digger (grävare) om sina soldater, mycket arbete gick åt till att gräva och underhålla skyttegravar för de unga soldaterna. Australierna kämpade också, vana vid varmare klimat, i mellanöstern, runt Suezkanalen och på Sinaihalvön. Krigets dödligaste drabbning var vid Fromelles i Frankrike, där 2,000 australier dog på bara en natt och även i Australien finns stora krigskyrkogårdar med stupade australiska soldater (intressant att känna till är att det antras att en av de tyska soldaterna på andra sidan i Fromelles var en då ung korpral vid namn Adolf Hitler).

Första världskriget och Gallipolikampanjen kom att bli enormt viktig i formandet av den unga nationen Australien, både genom den enorma förlusten av människoliv som drabbade hela landet, men också genom de legender och traditioner som uppstod. Australierna och Nya Zeeländarna som slogs i kriget utgjorde en egen armékår som kom att förkortas ANZAC (Australia New Zealand Army Corps), och det är till minne av att man den 25 april 1916 landsteg och anföll vid Gallipoli som man varje år firar Anzac Day. Dagen är en nationell helgdag till minne av landets krigsoffer, och det är lätt att förstå hur oerhört traumatiska ANZAC-soldaternas uppoffringar varit hemma i Australien. Vid den här tiden bodde det bara 5 miljoner i Australien, och med krigsförluster på över 60 000 (en dryg procent av befolkningen) innebar kriget att de flesta australier förlorat familjemedlemmar och vänner som inte kom tillbaka hem från kriget. Anzac-legenden är nu en nästintill helig del av det australiska kulturarvet och den förkroppsligar och högaktas för de centrala värderingar ANZAC-trupperna uppvisade tillsammans; dygder som mateship (solidariskt brödraskap), uthållighet och disciplin, samt moral och gott humör trots skrämmande odds och motståndare.

Annons

Krigsminnesmärken efter de döda byggdes runt om i landet, och det är under 1920-talet som nästan varje stad i Australien bygger gravmonument för att hedra sina döda. Värt att känna till är att en kenotaf (cenotaph) är en skengrav till minne av de avlidna vars kvarlevor inte kunde räddas från slagfältet eller som är begravna någon annanstans – du kommer att se många sådana när du reser runt i Australien.

Den stora depressionen 1929-1932

Precis som Sverige så drabbades Australien av 1930-talets depression och vid mitten av 1932 uppgick arbetslösheten till hela 32 procent. Omvärldsfaktorer utlöste krisen, men lokala problem som att priserna för landets exportvaror föll, att regeringen starkt minskade sina utgifter och att byggindustrin drog ned bidrog alla till svårigheterna.

Utan arbete och inkomst fick många familjer gå från hus och hem, och tvingades leva i improviserade härbärgen utan uppvärmning och god hygien. Alkoholproblem blev allt vanligare, och många kvinnor blev ensamma ansvariga för familjen när fäder började supa, begick självmord eller bara gav upp och lämnade sina familjer.

Vid den här tiden hade den australiska staten ett väldigt tunt socialt skyddsnät och även om ekonomin började förbättras igen i slutet av 1932 så var det ett stort socialt lidande i Australien det året. Många överlevde tack vare hjälp från olika välgörenhetsorganisationer, eller indirekt genom de jobb som skapades genom statliga infrastrukturinvesteringar, och vid den här tiden grundläggs och förstärks en tradition av frivilligarbete för välgörande ändamål som än i dag är stark i Australien. Det är mycket vanligare än i Sverige att folk på olika sätt jobbar som volontärer i olika roller; som livräddare, frivilliga brandmän, bespisning och hjälp för hemlösa.

Andra världskriget 1939-1945

En ny generation australiska soldater kom att kämpa med de allierade även under det andra världskriget, inledningsvis mot tyskarna i Nordafrika, men efter Singapores fall och Pearl Harbour skiftade fokus från att bistå Europa till att rusa hem och desperat försöka hindra Japan från att lägga hela sydöstra Asien och Australien under sig.

Den japanska framryckningen stoppades i östra Papua Nya Guinea precis norr om Australien längs leriga djungelstigar vid Kokoda. Slagfälten där är nu något av en vallfartsort med namnet Kokoda Trail och är tillsammans med bukten Anzac Cove vid Gallipoli två enormt viktiga platser i australisk militärhistoria (och om du är i landet något år kommer du inte kunna undgå att läsa referenser till dessa platser).

Till skillnad från tyskarna var japanerna hänsynslösa och hårda mot sina krigsfångar, och när japanerna tog Singapore 1942 tillfångatogs 15 000 australiska trupper varav många kom att dö i fångenskap, många när de tvingades att bygga järnväg för japanerna mellan Thailand och Burma. Japanernas omänskliga behandling av sina fångar och australiernas ansträngningar för att stoppa dem och ta hand om varandra i fångenskap kom att leva kvar som ett starkt minne av kriget i Australien.

Ytterligare en minneshögtid värd att känna till förutom Anzac day är Remembrance Day som är en mer allmän minnesdag för landets stupade. Den elfte timmen, på den elfte dagen i den elfte månaden (11/11 klockan 11:00) hålls en tyst minut till minne av de stupade, och många bär en röd vallmoblomma (poppy) på kragen som symbol. Röda vallmoblommor blommade på första världskrigets slagfält i Flandern. En vallmo i rockslaget är sedan dess en symbol för respekt inför det blod som spillts i krig.

Aboriginernas situation under senare delen av 1900-talet

Aboriginernas situation kom att förbättras något under andra halvan av seklet. 1962 får urbefolkningen allmän rösträtt, men förväntades fortfarande anpassa sig till den icke-aboriginska kulturen. 1967 förbättrades situationen ytterligare, när 90% av befolkningen röstar JA i frågan om aboriginer skall ingå i den officiella folkräkningen (känd som census). Detta visar tydligt att befolkningen ville att även aboriginer skulle ha samma rätt som andra australier, och under 70-talet fattar efter protester och påtryckningar myndigheterna flera beslut som gav större självbestämmande till aboriginska samhällen.

En av de stora aboriginska ledarna på 60-talet var Vincent Lingiari, som i protest mot dåliga löner och arbetsvillkor ledde en strejk bland aboriginska farmarbetare i Northern Territory (The Gurindji Strike vid Wave Hill Cattle Station). Protesterna började som en rätt enkel konflikt om diskriminerande dåliga villkor för aboriginerna, men med tiden växte konflikten till att också handla om aboriginernas rätt till sina egna landområden. Strejken kom att förändra relationen mellan aboriginer och det vidare samhället, och blev snart en nationell politisk fråga när Gurindji-folket (den lokala aboriginska folkgruppen) krävde att deras förfäders land skulle återlämnas.

Lingiari och rörelsen fick allt större stöd bland befolkningen, och 1976 stiftades lagar som gav aboriginerna äganderätt till stora markområden i Northern Territory, samt rätt att förhandla om gruvrättigheter och jordbruk på deras marker. En kraftfull symbolhandling utspelar sig 1975, när dåvarande statsministerna Gough Whitlam häller sand från området i Vincent Lingiaris utsträckta hand och därmed lämnar över Wave Hill-området till Gurindjistammen. Den välkända sången ”From Little Things Big Things Grow” av Paul Kelly beskriver hela historien och Lingiaris målmedvetenhet och rättspatos.

Den 13 februari 2008 bad så slutligen den australiska staten om ursäkt till sin urbefolkning, och särskilt för de övergrepp som drabbat de stulna generationerna. I sitt tal sade dåvarande premiärminister Kevin Rudd ”Sorry” å alla australiers vägnar för hur aboriginer hade behandlats historiskt, och särskilt hur staten hade hjälpt till att ta barn från deras föräldrar under 1900-talet. Regeringens ursäkt var ett stort steg för landet och även om aboriginer fortsätter att vara marginaliserade i Australien var ursäkten en enorm symbolhandling och ett stort erkännande av deras roll och historiska lidande i Australien.

 

Läs mer i serien Fakta om Australien.<< Australiens djurlivFarliga saker i Australien >>

Svara

Your email address will not be published. Required fields are marked *