Australiens djurliv

Stora Australienmanualen

Missa inte vår handbok: Stora Australienmanualen!

Nu kan du glömma allt du hört om att det är svårt, krångligt och farligt att resa till Australien på egen hand. I vår handbok har vi samlat 7 års läsarfrågor om hur du förbereder din resa.
www.australienmanualen.se.

Tack vare sitt exotiska klimat och sin relativa isolering från omvärlden har Australien utvecklat ett helt unikt växt- och djurliv som de flesta turister upplever som något spektakulärt. Kontinentens isolering från omvärlden gjorde att väldigt få arter från andra delar av jorden kunde ta sig dit, vilket gav ett tillfälle för en uppsjö av unika inhemska arter att utvecklas och etablera sig.

Australiens djurarter fick ytterligare tid på sig att utvecklas när slumpen gjorde så att kontinenten gradvis rörde sig norrut mot allt varmare trakter samtidigt som stora delar av jordens andra kontinenter genomled en nedkylning (som kulminerade i den senaste istiden för ungefär 10,000 år sedan). Ovanpå detta har Australiens fastland ett extremt skiftande klimat, och sträcker sig från regioner med perfekta förhållanden för många olika djur att leva i (exempelvis i regnskogen i tropikerna) och andra områden med unika förhållanden som tvingat djur och växter att utveckla unika egenskaper.

Utvecklingen av Australiens unika djur och natur

I en del nationalparker i Australien kommer du att stöta på namnet Gondwana, vilket är namnet på den superkontinent som Australien var en del av för omkring 100 miljoner år sedan. Australien var på den tiden täckt av regnskog och många av de växter som du stöter på i landet idag har sina rötter i växtarter från den tiden. Särskilt de stora ormbunkar och ormbunksträd du kan se i en del skogar är som tagna från en film om dinosaurier. För 50 miljoner år sedan bröts sig Australien och Nya Guinea (nuvarande södra Indonesien) loss från Antarktis och rörde sig norrut och under denna tid blev Australiens klimat allt varmare och gradvis allt torrare. De floder och stora insjöar som en gång fanns i Australiens inland torkade ut, med följd att tjockbladsväxter och arter som klarar sig i torra områden bredde ut sig över inlandet. Under en tid bredde torrare skogar och grässlätter ut sig över landet och så småningom fick även de ge vika för ännu torrare halvöken med mycket låga buskar. Den torra och näringsfattiga jorden hjälpte till att utveckla en värmetålig och vattensnål lokal flora med egenskaper som minimerar vattenförluster. Löven hos eukalyptusträdet är exempelvis betydligt hårdare än de löv vi ser på träden i Sverige och har ett hårt tunt skal för att minimera vattenförluster från avdunstning.

Det allt torrare landskapet förde så klart också med sig en ökning i antalet skogsbränder och hos många lokala växter kan vi se hur de anpassat sig för att snabbt återhämta och föröka sig efter en brand, bland annat genom rotsystem som snabbt kan skjuta ut nya skott och stammar även om buskens eller trädets krona brunnit och nästan dött. Exempel på växter med denna förmåga är blomväxterna i Banksiasläktet och flera sorters Eukalyptusträd. Andra intressanta anpassningar är hur de australiska grästräden (släktet Xanthorrhoea) och vissa orkidéer som bara blommar och släpper ut fröer efter att de utsatts för stark värme under en skogsbrand.

Många arter var tvungna att fly torkan för att överleva och fann sin tillflykt i de svalare och relativt fuktigare områdena omkring bergskedjan Great Dividing Range längs östkusten. Det är här vi hittar några av de mest artrika områdena i Australien, och än idag finns det skogsområden i högländerna innanför kusten där du kan se växter och djur som inte ändrat sin form nämnvärt sedan dinosauriernas tidsålder för 70 miljoner år sedan.

Däggdjur och pungdjur

Jag har ännu inte träffat någon svensk besökare i Australien som inte har viljat se en känguru eller koala under sin resa. Australiens unika djurliv är för många turister ett av de viktigaste skälen att besöka Australien.

Mer än 80% av alla däggdjur, reptiler, grodor och växter i Australien finns inte någon annan stans i världen, så för dig som är naturintresserad så står du inför ett smörgåsbord av fina djurupplevelser. De flesta av landets vilda djur är svåra att hitta ute i naturen, men runt om landet finns zoologiska trädgårdar och akvarium i världsklass där du kan stifta bekantskap med dem på tu man hand.

Resa till Australien

Vår reseguide: Resa till Australien

* Vart bör du stanna längs Great Ocean Road för att klättra bland trädtoppar?
* Vilket café serverar bästa frukosten i Byron Bay?
* Hur tar du dig enklast till Uluru?
www.australienmanualen.se.

Brushtailed Possum.

Till skillnad från övriga världen så finns det relativt få högre däggdjur (även kallade moderkaksdäggdjur) i Australien och i stället har pungdjuren (också en sorts däggdjur) i brist på konkurrens och farliga rovdjur utvecklats att ta en dominant roll i många ekologiska nischer. För dig som inte riktigt minns grundskolans biologilektioner så är skillnaden mellan de två sorternas däggdjur (något förenklat) att pungdjurs ungar föds ofullgångna och att de behöver utvecklas vidare innan de kan lämna modern. Hos de högre däggdjuren som människan utspelar sig ungens hela utveckling genom graviditeten i mammans livmoder, men hos pungdjuren så vistas ungarna efter födseln i en pung på moderns mage för att växa till sig, låta alla organ utvecklas färdigt och bli mer livskraftiga. Termen moderkaksdäggdjur är dock lite missvisande, då även några pungdjur som koalan har en enkel moderkaka.

Two dingoes.

Tack vare Australiens isolering och brist på stora rovdjur (det största rovdjuret är vildhunden dingo) har pungdjuren utvecklats i många olika roller beroende på det lokala klimatet och varje områdes varierande förutsättningar. Följden är att pungdjur utvecklats att leva både som rovdjur, växtätare och insektsätare, och i landet finns det arter som hoppar, flyger, och klättrar. Likheten mellan vissa pungdjur och andra däggdjur i övriga världen (som exempelvis att koalor påminner om björnar, att wombats påminner om grävlingar och pungråttor påminner om möss och råttor) är inte ett bevis på släktskap utan följden av att arterna utvecklats inom liknande ekologiska nischer i skilda delar av världen (ett fenomen som kallas konvergent evolution).

Quokka on Rottnest Island.

I Australien lever över 140 arter av olika pungdjur, och några av de mest kända arterna är så klart kängurun, koalan, wombaten och wallabyn (en mindre släkting till kängurun). Det finns hela 55 sorter av känguru och wallaby i landet, och de finns i alla storlekar; små krabater från 500 gram till stora bjässar på upp emot 80-90 kilo.

Red kangaroos.

Både koalor och kängurur finns i stora antal runt om landet och det är svårt att undvika att se vilda kängurur hoppa över eller bredvid vägen om du kör bil på landsbygden utanför städerna, särskilt mot slutet av dagen när solen börjar gå ned.

Av de högre däggdjuren (med moderkaka och utan pung på mammans mage) är det endast olika sorter av fladdermöss (bats på engelska), möss och råttor som förekommer ”naturligt” i Australien utan att ha förts dit av människor. (Bli förresten inte skrämd första gången du ser ett hundratal fladdermöss komma flygande på låg höjd i skymningen – de är mycket vanligare i Australien än i Sverige.) De många andra däggdjur vi känner igen från övriga världen har alla på ett eller annat sätt kommit dit med människans hjälp.

Det första djuret som följde med människan var vildhunden Dingon som man tror kom iland med människor som migrerade norrifrån ner till Australien omkring 5 000 år sedan. När sedan européerna började kolonisera Australien förde de med sig en hop olika djurarter in i landet, en del avsiktligt och andra av misstag. Några av de mest korkade sakerna man gjorde var att släppa ut rävar, harar och kaniner i landskapet och de har sedan dess gjort enorm skada i Australiens natur. Andra arter som förvildats och nu lever vilt i olika delar av Australien är exempelvis huskatten (ännu ett farligt rovdjur som gått hårt åt den inhemska faunan), olika sorters hjortar, vildhästar, tamgrisar (som förvildats till vildsvin) och dromedarer (kameler med en puckel). Många turister i Australien blir överraskade när de får höra att det i öknen lever mer än en miljon dromedarer, ett arv efter att man under 1800-talet använde dromedarer för transport genom öknen.

Koala.

Koala är ett av de mest kända australiska pungdjuren och har på svenska kallats både pungbjörn och koalabjörn, men dessa namn är missvisande eftersom den inte alls är släkt med björnarna. Koalor finns vilt längs hela östkusten där det finns tillräckligt med eukalyptusskog för den att hitta mat. Den äter nämligen nästan enbart blad från eukalyptusträden och tillbringar nästan hela sitt liv uppe i trädkronorna, antingen med att sova och vila i en trädklyka i upp till 20 timmar per dygn, eller med att äta eukalyptuslöv. De väger mellan 5 och 12 kilo och är mellan en halvmeter och en meter långa, har ullig päls som går i grått, ljusgrått och brunt över olika delar av kroppen och kan bli över 15 år gamla. Fram till 1900-talets början jagades koalan för sin päls, men är numera fridlyst och har återhämtat sig någorlunda (men behöver fortfarande skydd för att ordentligt återetablera sig).

Resa till Australien

Vår reseguide: Resa till Australien

* Vart bör du stanna längs Great Ocean Road för att klättra bland trädtoppar?
* Vilket café serverar bästa frukosten i Byron Bay?
* Hur tar du dig enklast till Uluru?
www.australienmanualen.se.

Grey kangaroos.

Efter koalan är kängurun (kangaroo) och dess mindre kusin wallaby ett av de djur som de flesta känner till om hos Australiens djurliv. Det finns fyra arters känguru, men vanligtvis talar man bara om grå eller röda kängurur (grey och red kangaroo). Den röda kängurun är störst i familjen, och stora hanar kan bli 2 meter höga och väga 90 kg. Den grå kängurun är den vanligaste sortens känguru och den är spridd över hela östra delen av Australien, och om du kör bil på landsbygden är det svårt att inte se någon grå känguru på resan. Som du vet så tar sig kängurur fram genom att hoppa och detta visar sig vara ett väldigt energisnålt sätt att transportera sig. Kängurur och wallabyn har utvecklat stora elastiska senor i bakbenen som agerar fjädrar för kroppen när den hoppar, vilket får djuret att studsa fram på marken och på så sätt spara muskelenergi när den rör sig.

Wallaby.

Kängurun sparar ytterligare energi genom att bakbenens studsande också hjälper djuret att trycka ur och dra in luft i lungorna, vilket leder till ännu högre energisnålhet. Förmågan att kunna ta sig långa sträckor över det torra landskapet i jakt på bete har varit en förutsättning för kängurun och dess släktingar att sprida sig över landet. Wallaby är samlingstermen för de mindre arterna av kängurudjur, och gränsdragningen mellan de två är lite diffus – ibland kan du höra termen wallaroo för de arter som ligger på gränsen i storlek mellan wallaby och känguru.

Common Brushtail Possum.

Vi går vidare bland roliga pungdjur. En possum (på svenska ofta känd som pungräv) är en av ett 70-tal olika pungdjursarter med långa tjocka svansar som ser ut lite som en blandning mellan tvättbjörn och ekorre. De är nattlevande och växtätare eller allätare. Common Brushtail Possum är namnet på den art som de flesta förknippar med ordet possum, och de finns i stort antal runt om södra och östra Australien. De lever huvudsakligen uppe i träden, men även på marken. På nätterna och sena kvällar är det inte ovanligt att höra deras läten om du befinner dig i förorten eller något samhälle med mycket träd och lövverk mellan husen. I flera fall är de inte särskilt rädda för människor, och det händer ofta att de låter sig matas av människor när de kommer spatserande på någons staket eller klättrande på en gren bredvid dig. De tycker om att besöka folks trädgårdar och festa i fruktträden och grönsakslanden. Om du tittar noga kan du se hur en del mammor ibland har en unge med sig som rider på deras rygg där de hårt håller sig fast.

Wombat in Narawntapu National Park.

En wombat är ett kort och muskulöst djur som påminner om ett bastant marsvin och kan bli en meter långa med bruntonad päls och en kort svans. Lite som sorkar gräver de ut vidsträckta bohålor där de spenderar varma dagar för att komma ut på natten eller i mulet väder och äta gräs, bark och rötter. Vombater (wombats) väger mellan 20 och 40 kg och är kraftiga små djur nästan helt utan naturliga fiender förutom dingon. De försvarar sig ofta genom att gömma sig i sina jordgångar och vända sin bakdel som består av tjock päls, brosk och ben mot fienden för att på så sätt blockera vägen. Detta försvarsbeteende är inte så lyckat när de är på väg att bli påkörda av en bil, då de plötsligt kan få för sig att istället för att springa av vägen kura ihop sig och vänta sin hårda rumpa mot bilen. En intressant anpassning hos vombaten är hur pungens öppning (där den nyfödda ungen vilar och växer till sig) är vänd bakåt, detta för att så lite jord och sand som möjligt skall slippa in i pungen när modern gräver i jorden.

Kloakdjur

En grupp djur som vi bara hittar i Australien är kloakdjuren, som (om vi repeterar vad vi kanske inte riktigt minns från grundskolans biologiböcker) är däggdjur som lägger ägg. Det kanske mest välkända kloakdjuret är näbbdjuret (Platypus på engelska) som ser ut som en utter med en bred och platt näbb. Australiens andra sorts kloakdjur är de olika arterna av myrpiggsvin (Echidna) som ser ut som en blandning av en igelkott och en liten myrslok.

Duck-billed Platypus.

Näbbdjuret (Platypus) finns längs hela östkusten, från Tasmanien upp till tropikerna i norra Queensland. Djuret är litet (mellan 40-50 centimeter långt i genomsnitt), har mörkbrun päls, väger 1-2 kilo och har förutom sin ankliknande platta näbb också simhud på sina små tassar. Näbbdjuret bor i jordhålor som det gräver in i branta jordkanter längs med åar och därinne ruvar honorna på sina ägg tills de kläcks. Efter kläckningen ammar ungarna modern som ger ifrån sig mjölk inte genom bröstvårtor utan genom ett par hudfläckar halvvägs upp på hennes mage. Den är en god simmare och kan stanna under vattnet i upp till 15 minuter för att leta mat (de äter till exempel sötvattensräkor, flodkräftor, insektslarver och maskar som den antingen fångar i vattnet eller gräver upp ur flodbottnen). Platypus är kända för sina platta svansar (som ser ut lite som en bävers) och för att hanarna har en liten gifttagg på vardera bakbenet som de kan använda för att försvara sig. Tyvärr har de haft svårt att försvara sig mot inplanterade rävar och är idag fridlysta men inte för stunden utrotningshotad.

Australian echidna.

Myrpiggsvinet (Echidna) finns över hela Australien, och är ett litet runt djur med stora kloförsedda fötter, en trubbig snabelliknande nos och en päls som är täckt i vassa och böjliga taggar. Echidnas lever nästan uteslutande av termiter, varför man på engelska ibland också kallar dem för spiny anteaters. Även myrpiggsvin lägger ägg, och efter att det kläckts ligger ungen i moderns pung till dess taggar utvecklats och den är redo att klara sig själv. Taggarna används främst för försvar och precis som igelkotten gör hemma i Sverige så rullar myrpiggsvinet ihop sig till en boll när det blir hotat. En del gräver också ned sig i marken tills endast de vassa taggarna finns kvar ovanför markytan.

Stora Australienmanualen

Vår praktiska handbok: Stora Australienmanualen

* Om vardagen: att hyra lägenhet, skaffa telefon och att köra bil.
* Den svenska kolonin: så träffar du andra australiensvenskar.
* Förberedelserna inför resan: vad får du inte glömma att packa?
www.australienmanualen.se.

Fåglar

Omkring hälften av Australiens över 800 fågelarter finns inte någon annanstans i världen, och de sträcker sig från små honungfåglar till jättar som den strutsliknande emun som kan bli två meter hög. Andra spännande fåglar är 55 arter av färgglada papegojor, och många turister slås av hur vackra fåglar lever vilt inne i helt vanliga bostadsområden.

Sulphur Crested Cockatoo.

Vilda kakaduor (cockatoos) är lekfulla och för ett ljudligt liv när de samlas i stora grupper – en av de vanligaste sorterna är större gultofskakadua (sulphur crested cockatoo) som är omkring en halvmeter lång och är vackert vit med en gul plym på huvudet. De kan bli väldigt gamla och i zoo har individer blivit så gamla som 82 år. Dess rop är högljutt och många har gjort misstaget att skaffa den som husdjur bara för att bli halvt ovän med grannarna över fågelns skrik.

Cockatiel.

Andra välkända kakaduor som du kan se vilt i Australien är galah (rödbröstad med grå vingar och ljusrosa plym), cockatiel (en mindre fågel med grått bröst, vita vingar och gult-orange huvud), corella (mindre grå-vita fåglar med blek näbb, gula undervingar och rött ansikte) och palm cockatoo (med svarta fjädrar, röda kinder och stor svart näbb).

Kakaduor umgås ofta i stora grupper och håller sig ofta nära sin partner – hanen och honan bildar starka monogama par som ofta varar hela livet. Rainbow lorikeet (regnbågslorikit på svenska) är en papegoja som ofta dyker upp i par och finns i stort antal där människor bor.

Rainbow lorikeets.

Om du har tur kan du lyckas få ett par lorikeets att slå sig ner på ditt balkongräcke och där låta sig matas med socker och finskurna fruktbitar. Deras skrik är gälla och du känner igen dem på deras regnbågsfärgade fjäderdräkt.

Crimson Rosella.

Andra välkända och vanliga australiska papegojor är rosellas, där särskilt fågeln crimson rosella (det svenska namnet är blåkindad rosella) med sin vackra röda kropp, blåsvarta vingar och blå stjärt är en praktfull syn som är vanligt förekommande runtom storstäderna i östra Australien.

Flightless Emu.

Även flygoförmögna strutsfåglar finns i Australien. Den största fågeln på kontinenten är emun (emu) och den mindre kasuaren (cassowary). Emun är Australiens nationalfågel och finns i stora delar av landet; på en del slätter och skogar samt i delar av inlandets bushland och öken. Den påminner om strutsen, kan bli upp till två meter och väger mellan 30 och 45 kg. Fjäderdräkten är beigefärgad medan hals, huvud och ben går mot mörkbrunt och svart. Trots att den inte kan flyga är emun en flyttfågel och migrerar efter regnperioderna mot de områden där nederbörden fått ätliga växter att blomstra och växa till sig.

Southern Cassowary.

Kasuarerna (cassowaries) är också marklevande fåglar men är inte alls lika spridda som emun och förekommer endast i några skogsområden i norra Queensland. Kroppens fjädrar är svarta, dess hals upp mot huvudet är klart blåfärgad och högst upp på huvudet löper en hård kam som ser ut som en liten avlång hjälm. De flesta är drygt 1.5 meter höga och väger omkring 40-50 kilo. Man tror att en cassowary kan bli upp till 40-50 år gammal, och även om de är skygga och mest håller sig inne i skogen vet man att de kan springa i upp till 50 km/h och utgöra ett hot mot människor med sina starka bensparkar.

Kookaburras är också något av en nationalsymbol för Australien och är stora kungsfiskare välkända för sitt högljudda läte som påminner om människoskratt. En kookaburra är köttätare och äter främst fisk och smådjur som ödlor och ormar. Inte sällan är de halvtama och låter sig ofta matas, till exempel med små slamsor av kött från grillen eller picknickkorgen.

Black swan with cygnets.

Den svarta svanen (black swan) är en lokal variant av den europeiska knölsvanen med kolsvart fjäderdräkt och röd näbb, och är relativt vanligt förekommande runt stora sjöar och våtmarker längs Australiens sydöstra kustområden.

Lyrebird.

Lyrfågel (Lyrebird) är en annan välkänd australisk fågel, välkänd för sin oerhörda förmåga att härma andra fåglars sång, men också ljud skapade av människor som mobiltelefoners ringsignaler, bilalarm och olika musikinstrument, inklusive kompletta melodier som spelats av människor i närheten av fåglarna. Lyrebirds sjunger året om, och blandar sina egna läten med komponenter från andra fåglars sånger och omgivningen för att skapa en unikt vacker komposition. Fåglarna har långa plymliknande stjärtfjädrar som lite påminner om enstaka påfågelfjädrar och bor på marken i tempererade regnskogar i Victoria, New South Wales och sydöstra Queensland. De är skygga och svåra att få syn på, men desto lättare att höra.

Australian Magpie.

Inte fullt så vackra men väldigt vanliga är den australiska skatan (Australian magpie) som precis som våra svenska skator är vackert svartvit, men skiljer sig genom att ha ett vackert sjungande flöjtliknande läte som man ofta kan höra på kvällarna. Under den australiska våren häckar fåglarna och då kan en del av hanarna få för sig att aggressivt försvara sina bon mot allt och alla – inklusive människor som inte ont anande råkar gå eller cykla förbi skatornas bon.

Black Currawong.

Det är lätt att förväxla en magpie med en currawong som påminner mycket om de svenska kråkorna. Currawongs är större än magpies, ock känns igen på sina gula ögon (en magpie har röda ögon) och att de i större utsträckning än magpies flyger omkring, ofta på ett nästan klumpigt och flaxande sätt när de är inuti lövverk.

Reptiler och grodor

I Australien hittar vi 21 av världens 25 giftigaste ormar, men förutom giftormar finns här också flera pytonormar och ofarliga snokar. I norra delarna av landet (till exempel i Kimberley och Kakadu National Park) finns båda saltvattens- och sötvattenskrokodiler. Sköldpaddor och havssköldpaddor finns också i landet (men många av de senare är utrotningshotade).

Goanna Lizard.

Det finns också massor av olika sorters ödlor i alla storlekar, och den största av dem är Goanna-ödlan som är en sorts monitor-ödla, släkt med varanerna och kan bli upp emot en meter lång. De flesta ödlor är små och inga av dem är giftiga, vilket kan kännas skönt att påminna sig om när du ser så småödlor (så kallade skinks) springa omkring på husväggen eller bland stenarna och jaga flugor och andra insekter.

Blue-tongued Lizard.

Ödlor är ofta välkomna runt omkring husen i Australien, då de hjälper till att hålla efter insekter som kackerlackor och andra djur som man inte vill ha in i bostaden. Näst efter alla skinks så är skäggödlorna (dragon lizards) väldigt vanliga, och det händer ofta att du ser dem om du rör dig i nationalparker och friluftsområden. Några ödlor att hålla ögonen på är Goanna (som kan ses klättra i träd), Blue Tongue Lizard (en tjock ödla med blå tunga) och Eastern Water Dragon som alla kommer att ge dig riktigt bra fotografier från resan.

Vi hittar två sorters krokodiler i Australien, den stora saltvattenskrokodilen (saltwater crocodile, även kallad ”saltie”) och den något mindre sötvattenskrokodilen (freshwater crocodile, även kallad ”freshie” eller ”Johnstone River Crocodile”). Den större av de två kan bli upp emot 6 meter lång och bor i floder, flodmynningar och kustområden i nordligaste Australien (precis som sötvattenskrokodilerna, även fast de senare håller till mer i inlandet i norr).

Large saltwater crocodile.

De är världens största krokodiler och kan nedkämpa stora byten som de ofta överraskar och drar med ut i vattnet – de flesta krokodilattacker har gjorts av saltvattenskrokodiler. Sötvattenskrokodilerna finns bara i Australien och ser inte människor som ett tänkbart byte varför de ofta försöker undvika oss istället för att smyga sig på badande som saltvattenskrokodiler kan få för sig att göra.

Freshwater Crocodile.

De lever längre uppströms i floderna och skyddar inte sina ägg lika starkt som saltvattenskrokodilerna vars honor vaktar sina nylagda ägg i bon tills de kläckts. Ett stort problem för inlandskrokodilerna är att de inte vet bättre än att äta agapaddan (cane toad) vilken kan förgifta och döda krokodiler som äter upp den.

Cane toad.

Cane toads är de enda paddor som finns i Australien, och dess förekomst i Australien är en följd av ett av de mest spektakulärt korkade beslut som tagits i Australien. Paddan infördes i landet 1935 för att kontrollera skadedjur på sockerodlingar i Queensland, men spred sig snabbt över nordöstra delarna av landet och är nu ett hot mot den inhemska faunan genom att den dels konkurrerar ut lokala djur, dels att den äter och tränger undan lokala grodor och ödlor, samt att det inte finns några rovdjur (så när som på några ormar) som kan äta den utan att förgiftas av dess giftiga slem. Paddorna är brett hatade i norra Queensland och man har funderat länge på olika sätt att ha ihjäl och utrota den gigantiska paddan (de kan bli mer än 15 centimeter långa).

Ormar är vanliga över hela Australien, men de flesta som man ser ute i naturen är de som haft oturen att bli överkörda av bilar på vägarna. Om du är ute och går i högt gräs bör du föra oväsen så att eventuella ormar känner att du är på väg och får en chans att ta sig undan när de ligger och solar för att få upp kroppsvärmen. Om du upptäcker en orm framför dig så bör du stå still eller ta dig bakåt så att ormen inte känner sig hotad och har en chans att ta sig från dig. Att stampa med fötterna inom räckhåll för ormen kan lätt få den att känna sig hotad med risk att den försöker hugga dig i fötterna eller kängorna. Inga av Australiens ormar är aggressivt ute efter att attackera människor, så om du bara ger dem en chans att fly så kommer de hålla sig undan dig.

Taipan är den längsta av Australiens giftormar och kan bli upp emot 3 meter lång, även om de flesta är drygt 2 meter. Taipaner är ljust till mörkt bruna och ibland nästan svarta, och förekommer ofta i odlingar och plantager. Taipaner finns längs kusten från Brisbane till Darwin och äter mest möss och råttor. Inlandstaipanen (Inland Taipan eller Fierce Snake) är inte lika stor som kusternas taipaner, är mörk brun eller brunt ljusgrön och finns i The Outback där den lever på gnagare och småfåglar; i sydvästra Queensland, nordöstra South Australia och i nordvästra New South Wales. Till skillnad från många andra giftormar som hugger en gång och låter giftet verka är inlandstaipanen särskilt aggressiv och kan hugga och injicera gift i sitt offer upp till sju gånger i en enda attack.

Death Adder.

Ormen med det charmerande namnet dödsorm (Death Adder) är en giftsnok och ännu en av Australiens och världens giftigaste ormar. Den är ljusbrun med brun-svarta ränder, kan bli upp emot en halvmeter lång och förekommer framför allt längs Australiens östra och södra kustområden där den trivs i skogslandskap och på grässlätter där den ofta ligger kamouflerad bland sand, löv och kvistar i väntan på sitt byte. Death Adders är den enda av ormarna som inte backar en millimeter om den hotas av människor, inte ens om du är på väg att trampa rakt på den. Ännu ett bra skäl att ha på sig ordentliga kängor när du är ute och går i busklandskapet på semestern.

Eastern brown snake.

Brunormen (Eastern Brown Snake eller Common Brown Snake) är också en giftsnok som dödsormen och är på grund av sitt starka gift och extremt aggressiva beteende under hot ett djur att hålla sig på gott avstånd från. Trots namnet kan färgen vara både brun, svart, orange och ha en dragning åt silver och beige. De flesta brunormar är omkring 1,5 meter långa, även om enstaka individer kan bli längre än två meter. De finns längs hela östkusten, är aktiva på dagen och är väldigt snabba om de blir provocerade – när den går i försvarsställning kan den resa sig upp i en S-formad ställning med huvudet högt över marken redo att hugga. Den äter de flesta små ryggradsdjur och förekommer inte sällan nära bondgårdar och plantager på grund av att det där finns många råttor. Utan att skrämma upp dig så anses den vara världens näst giftigaste landorm (efter inlandstaipanen ovan) och det finns rapporter om att människor omkommit av dess gift inom bara ett par timmar efter att ha blivit huggna. 2007 dog en 9-årig flicka utanför Armidale i New South Wales på bara två timmar efter att hon huggits i foten av en Eastern Brown Snake när hon hämtade in majs från familjens grönsaksland (hon kollapsade medvetslös efter bara några minuter).

Spindlar och insekter

Australien har några av världens giftigaste spindlar, men deras dåliga rykte är överdrivet – ingen har dött av ett spindelbett sedan 1981. I den här artikeln tittar vi närmare på några ”creepy crawlies” värda att känna till.

Funnel web spider.

I och omkring Sydney är det vanligt med Sydney funnel-web spiders och dessa är några av världens farligare spindlar. De kan bete sig aggressivt och reser sina framben hotfullt om du närmar dig dem. De kan bli 5-6 centimeter varför de är rätt lätta att se och undvika. Det har hänt att de trillat ned i folks pooler, inte lyckats komma upp och därefter attackerat när de känt sig hotade (de kan överleva under vatten en kort tid genom att andas syre i en luftbubbla runt kroppen).

Redback spider.

En vanligare spindel är den välkända redback-spindeln (på svenska kallar vi dem rödryggad spindel, och den är släkt med den sydamerikanska svarta änkan). Som väl är verkar det som att redbacks endast biter människor om man lyfter upp dem eller petar på dem.

Huntsman spider.

En annan spindel som kan skrämmas ordentligt är huntsman-spindeln (på svenska kallas den jättekrabbspindel), som kan vara stor som en människohand och kan springa snabbt. Om du ser en krypa förbi är den förmodligen på väg att klättra över en vägg eller längs en trädstam i jakt på insekter att äta – påminn dig om att din inneboende huntsman hjälper till att hålla äckliga insekter som kackerlackor och flugor borta så blir de lite svårare att tycka illa om.

Golden Silk Orb Weaving Spider.

Man uppskattar att det finns omkring 10 000 arter av spindlar över hela Australien och några andra vanliga arter som kan vara intressanta att känna till är Orb Weavers, White-Tails och husspindlar (Black House Spider). Orb Weavers spinner gigantiska nät och du ser dem ofta om du är ute och går i parker och trädgårdar (och nej, de är inte giftiga). Whitetails känns igen på deras lilla vita svansliknande tipp på bakkroppen, och att de utan problem klättrar längs glasrutor och upp-och-ned i taket.

Även om risken att du dör av ett spindelbett är liten så ska du så klart akta dig för dem; särskilt spindelbetten från huntsmen, funnelwebs och redbacks ska tydligen vara väldigt smärtsamma.

Cockroach.

Jag har bott i flera av Australiens städer sedan 1999 och har under den tiden endast sett ett fåtal spindlar (ett par huntsman och redbacks, förutom massor av orb weavers utomhus) och har personligen inte alls besvärats av förekomsten av spindlar. Däremot finns det några andra djur som jag tycker riktigt illa om; kackerlackor (cockroaches), myggor (mosquitos), och flugor. Att kackerlackor finns nästan överallt är bara något man får acceptera i varmare klimat, och det händer några gånger i månaden att en kackerlacka lyckas ta sig in i min lägenhet och springa runt. De är helt ofarliga skalbaggar och har inget farligt bett, men springer snabbt längs golvet och är hårda att döda, även när jag får in en fullträff med giftig insektsspray på dem.

På samma sätt är flugor och myggor ofarliga men riktigt irriterande; särskilt på sommaren kan antalet flugor explodera i vissa torra landskap och under några plågsamma veckor är de överallt. Du kommer att upptäcka att många hus och lägenheter ofta har finmaskiga myggnät fastmonterade utanpå dörren för att hålla flygande insekter ute ur huset, samt rökelse eller insektsspray för att hålla insekterna under kontroll. Jag har inget problem med spindlar och ormar i Australien, men tycker att det knappt finns något värre än att höra surret av ett par myggor i mitt sovrum precis när jag släckt lampan för kvällen.

Valar, fiskar och blötdjur

I Australiens hav och sjöar finns ca 4 000 av världens 22 000 olika typer av fiskar, och utanför Queenslands nordostkust hittar vi världsarvsklassade Stora Barriärrevet med enorma mängder färgglada fiskar (till exempel den lilla clownfisken från filmen Hitta Nemo). I den här artikeln tittar vi närmare på livet under vattenytan.

Clown anemonefish.
Whale shark.

Längs olika kuster vandrar världens största fisk valhajen (Whale Shark), familjer med knölvalar (Humpback Whale) och rätvalar (Right Whale), späckhuggare (Orca) och många sorters delfiner (dolphin) och hajar (shark). Från maj till november kan du se valar längs både öst- och västkusten, och i nordvästra Western Australia är chanserna som bäst att se valhajar.

Tiger shark.

Beroende på hur trygga de känner sig så är det inte ovanligt att både valar, delfiner, sälar och sjölejon närmar sig båtar och badande människor, och om du har tillfälle så bör du inte missa att få se dessa mäktiga havsdäggdjur på nära håll. Delfiner och valar finns runt om hela landet, medan du lättast ser sälar och sjölejon om du tar dig ned till fastlandets sydkust, Tasmanien och platser som Kangaroo Island utanför Adelaide.

Orca / Killer Whale.

Späckhuggarna finns i alla vatten runt Australien, men är vanligast i havet söder om fastlandet. Australiens vanligaste delfin, bottlenose dolphin, kallas på svenska ofta flasknosdelfin eller öresvin och finns också runtom Australien men är vanligast i de varmare nordligare vattnen. Båda är tandvalar och liknar varandra mycket i kroppsbyggnad.

Dolphins.

Knöl- och rätvalarna är istället bardvalar och rör sig med årstiderna mellan de varmare haven i norr och kallare vatten närmare sydpolen. Somrarna tillbringas i de kalla vattnen runt Antarktis där de livnär sig på krill och plankton. Mot hösten, när vattentemperaturen blir allt kallare och havet börjar frysa börjar valarna vandra norrut mot behagligare vatten för att övervintra och i en del fall föda sina ungar. Mellan maj och augusti vandrar knölvalarna norrut längs öst- och västkusten till de norra delarna av Western Australia och Queensland, och mellan september och december vandrar de tillbaka söderut samma väg. Vandringsvägarna går alltid nära kusten, så du kan ofta se valar från utsiktspunkter längs kusten.

Right Whale.

Rätvalarnas vandringsleder är lite annorlunda, och de går inte lika långt norrut längs öst- och västkusterna som knölvalarna. Mellan maj och november kan de ses nära fastlandets södra kuster.

Andra inte fullt så trevliga djur i havet är de olika maneter (jellyfish) och bläckfiskar (octopus) som finns längs kusterna och flera av dessa är inte att leka med. Särskilt två sorters kubmaneter (box jellyfish) är enormt giftiga och farliga för människor: havsgetingen (sea wasp) och irukandji.

Box jellyfish on Great Barrier Reef Australia.

Till skillnad från vanliga maneter som mer flyter med strömmarna kan kubmaneter tack vare sin anatomi röra sig friare omkring i vattnet för att fånga sitt byte (zooplankton och små fiskar) och man har uppmätt hastigheter upp mot 6 meter i minuten. Deras nervsystem är mycket mer utvecklat än vanliga maneters och de har till och med primitiva ögon och ett väldigt simpelt hjärnliknande organ som gör dem till mer än bara enkla geleklumpar som följer med strömmen. Ett sting från dessa maneter är oerhört smärtsamt och har i vissa obehandlade fall lett till offrets död på så kort tid som tre minuter. Havsgetingens klocka kan växa till att bli stor som en basketboll och dess tentakler kan vara så långa som 3 meter i helt utsträckt tillstånd (även om de är kortare när maneten inte jagar).

Irukandjins klocka är väldigt liten (0,5-2 centimeter) med armar upp till en meter långa. Eftersom box jellyfish är så gott som genomskinliga i vattnet är det inte tillrådligt att simma i vatten där de förekommer, och inte ens vada i vågorna. För att låta människor kunna bada i de norra vattnen på sommaren så finns det ofta finmaskiga nät (så kallade stinger nets – brännmaneterna kallas ofta stingers) lagda längs delar av stranden bakom vilka det är säkert att bada utan att bli bränd. De här farliga brännmaneterna finns bara i varma tropiska vatten under sommarmånaderna och så länge som du befinner dig söder om Gladstone i Queensland är vattnet tryggt att bada i. Från Cape York ned till Townsville utgör kubmaneterna ett hot mot badande människor från oktober till juni varje år, och söder om Townsville ner mot Gladstone förekommer de bara mellan december och mars. Hajar finns det däremot året runt.

Portuguese man of war / bluebottle jellyfish.

Mindre farliga men desto vanligare året om är den lilla genomskinligt blå klockformade Bluebottle, i Sverige känd som blåsmanet eller portugisisk örlogsman. Trots sitt namn är den ingen manet, utan en koloni av fyra olika polyper som alla har samma genetiska ursprung men är så specialiserade att de lever sammanbundna som en enda organism. Dess klocka är segel- eller flaskformad och låter kolonin flyta på ytan och dras med vinden. Klockan är mellan 5-15 centimeter lång och dess tentakler som är fulla av nässelceller är vanligtvis några decimeter men kan bli så långa som 10 meter. På somrarna är bluebottles särskilt vanligt förekommande längs östkusten, men finns också längs södra Australien och i delar av Western Australia.

Blue ringed octopus.

Vi avslutar med en bläckfisk värd att känna till. Blåringad bläckfisk (blue ring octopus) mäter bara 1-2 decimeter och lever i tidvattenspooler och längs rev runt Australien, särskilt i södra New South Wales och South Australia. Trots att de är små och relativt lugna djur så ska man akta sig för att skrämma dem då de kan få för sig att bita dykare och vadande fötter med ett gift som både kan döda människor och för vilket inget motgift finns.

Läs mer i serien Fakta om Australien.<< Australiens geografi & klimatAustraliens historia >>
Resa till Australien

Vår reseguide: Resa till Australien

* Vart bör du stanna längs Great Ocean Road för att klättra bland trädtoppar?
* Vilket café serverar bästa frukosten i Byron Bay?
* Hur tar du dig enklast till Uluru?
www.australienmanualen.se.